År 1958 hölls den sista officiellt sanktionerade debutantbalen i Storbritannien. För dem som inte vet vad det var: aristokratins unga damer skulle officiellt introduceras vid en bal för att hitta en passande partner. En lyckad debutant fann en make innan året var slut. Anledningen till att traditionen dog ut var att en debutant skulle vara oskuld, och p-piller och sexuell frigörelse omintetgjorde detta.

Kanske är det cyniskt eller elakt, men debutantbal är det första som poppade upp i huvudet när Expressen publicerade en lista över så kallade unga makthavare. Visserligen är det inget nytt. Om minnet inte sviker var det Stenbeckägda tidningen Z som började med ofoget under regeringen Bildt 1991–1994. Det går även att dra ”demokratikortet” med argument som att ”det är väl jättebra att ungdomar engagerar sig?!”

Läs även: Hela listan: 30 mäktigaste under 30

Likafullt är det sunkigt.

Till att börja med kan man ställa en enkel fråga: har vi brist på människor under 30 i offentligheten? Nej, självklart inte. Det är snarare tvärtom. Vi premierar ungdom betydligt mer än erfarenhet när vi borde göra tvärtom. För att anspela på en popsångerska, som under flera år behandlades som en sierska, kanske politiken skulle behöva ”mer av Siw Malmkvist och mindre av Zara Larsson”. Politiska ungdomsförbund uppstod i början av 1900-talet och var länge en relevant idé, då flertalet ungdomar var medlemmar i ungdomsförbunden.

En enkel googling visar att det största politiska ungdomsförbundet, MUF 2021, hade ungefär 11 000 medlemmar. Detta kan jämföras med organisationen Sportfiskarna som enligt egen utsago har 65 000 medlemmar. Men politik är en bransch för sig och heltidspolitiker en inte helt vanlig människotyp. Det sistnämnda ska tolkas med ett stort mått av svart ironi alternativt humor.

För om man har läst listor över ”unga makthavare” under ett par år kan man inte låta bli att le i mjugg. De tenderar nämligen att bedyra att politik aldrig ska bli ett heltidsjobb och det är bra. Ett förtroendeuppdrag har man till låns. Däremot går det inte att sluta tänka på trotjänare likt gamle försvarsminister Anders Björck som kom in i riksdagen 1968 under parollen ”avskaffa gubbväldet”. För att inte tala om Miljöpartiets Gustav Fridolin som tidigare toppat sådana listor och i dag har återgått till sitt lärarjobb, samtidigt som han har ett utredningsuppdrag för regeringen. Slutligen finns Benjamin Dousa med plats nr 4 på Expressens lista. När han avgick som MUF-ordförande skulle han skaffa sig ”ett riktigt jobb”, men blev vd för tankesmedjan Timbro. Den är partipolitiskt obunden men det är talande att Expressen fortfarande listar honom med moderat partibeteckning.

Sverige skiljer ut sig från många andra länder i det att vi inte har speciellt välutbildade politiker. Det tål dock att påpekas att en examen per automatik inte gör dig till en bättre människa eller bättre ledare. Det vore ändå lite befriande om man premierade livs- och arbetserfarenhet samt gjorde slag i saken att våga lämna politiken om man säger att man ska göra det. För risken finns ju att man blir bekväm eller för att höja ett elakt varnande finger:

Varje land har sin aristokrati och det går inte att bli kvitt känslan att listor över unga politiska makthavare är vår tids debutantbal.