Det finns ekar i naturen och även ekar inom litteraturen. Dessa konstanter, som man tror ska leva för evigt och leverera och leverera. Men även litterära ekar blir gamla och dör. Ett typexempel var P.O Enquist och hans parhäst Lars Gustafsson. Alla trodde, eller i alla fall hoppades, att sportstjärnan från Hjoggböle och geniet från Västerås skulle vara med oss intill tidens ände. Men så blev inte fallet och det är livets krassa insikt. Nu har också en annan litterär ek lämnat oss. Dessa stabila mångåriga bärare av vår gemensamma tanketradition.

Milan Kundera hade ett bra liv, trots att han var en tjeckisk dissident, som tvingades i exil av kommunisterna. När orden ”ett bra liv” används menas ett produktivt och ett långt liv och om hans litterära bana har redan skrivits mycket. På många sätt påminner han om sin samtida Vaclav Havel i det att han uppvisade en rockstjärneattityd gentemot sina egna böcker. När Kundera blev äldre och tryggare tog han aktivt ställning mot några av sina egna verk, då han menade att dessa var ofärdiga och skrivna av en omogen författare. Trots att de skrevs av en människa som var i 40-års åldern och redan en väletablerad tänkare.

Själv skulle jag vilja dra mitt strå till stacken och peka ut honom som något av den verkliga dissidenten. Han var redan ett etablerat namn i sitt hemland Tjeckien när han kastades ut av kommunistregimen och behövde söka sin tillflykt till Paris, där han levde i resten av sitt liv. Min favoritroman, och om detta är jag inte ensam, av Milan Kundera är Varats olidliga lätthet som publicerades 1984. Det blev en form av kultbok, som alla som motsatte sig den brutala kommunismen hade i bakfickan eller i ryggsäcken. Han skrev dock mycket mer och det är ett av historiens stora misstag att mannen aldrig tilldelades Nobelpriset i litteratur. På många sätt förtjänade han det mer än sin ryske författarkollega Alexander Solzjenitsyn, men det var en annan tid och Nobelpriset hade inte orkat med två dissidenter när det kalla kriget var som kallast.

Hur ska man då summera ett långt och produktivt författarliv? Kanske bottnar det i viljan att yttra sig och våga ta ställning. Kundera var på många sätt en klassisk buspojke som alltid vågade säga vad han tyckte, även om han på äldre år drog sig undan offentligheten. I dessa tider av järnridåns återkomst och viljan att förbjuda saker i godheten namn låter jag den store själv tala. Detta är ett citat som klingar inte bara i hans egen tid utan långt in i evigheten:

“En förbjuden bok i ditt land betyder oändligt mer än de miljarder ord som våra universitet spyr ut.”

Milan Kundera, (1929–2023), författare.