Det är sällan man kan skratta men det gör man fortfarande när man läser Eva Bexells Prostens barnbarn från 1976. Denna underbara barnboksberättelse om en familj som ska fira jullov i Borgholm men tack vare illbattingen Anton måste lösa både små och stora problem. På många sätt är det roligt, fräckt och tankeväckande. Som när Anton delar ut fel julkort eller när gosedjuret Nikodemus åker på fel tåg.

Margareta Bexells serie om morfar prosten på Borgholm är därför synnerligen läsvärda. Det är roligt, fräckt – som när det postas julkort till hela staden från ”prosten Hörlin” och kärleksfullt som när Anton är försvunnen och Bexell beskriver känslan som att ”morfar prosten hade en klump i magen hela dagen”. Det Sverige som en gång var men också det Sverige som är roligt.

Prosten Hörlin är också bjälken i dramat. Mannen som man skulle kunna säga var en liten version av landsortpastor Vergéus men visar sig ha ett otroligt stort hjärta. Som när buspojken Anton försvinner och Bexell helt sonika beskriver det som att: ”När Anton – återigen detta busfrö – har delat ut julkort som gick till ’prosten’ och han är är så glad för att det är tyst vid middagen för han har enligt egen utsago: ’Dragit ur jacket’.”

Det är på många sätt roligt, dråpligt men också väldigt underhållande. En barnsaga från det Sverige som en gång var – den underfundige Anton, den kreative brodern Carl, den snälla prostinnan och den snälle men buttre prosten. Mitt råd är att läsa den och skratta. Alternativt att försöka få tag i den fantastiska inläsningen med Margaretha Krook (1925–2001) och det blir ännu muntrare.

Länge leve dessa öländska små äventyr. Men mest det faktum att allt slutar bra på det sätt som man faktiskt vill. Det är sällan som sådant händer i historien men i sagans värld får det hända. Nikodemus kan alltid hittas. Historien får en att skratta och inse att man själv åldras. Om man själv hade varit ung hade man gillat Anton men nu börjar man tänka på Anton och, gudbevars, på morfar prosten och prostinnan.