Att Gustav Vasas intog i Stockholm på midsommarafton 1523 kan inte ignoreras. Det är ett jubileum som vår nation behöver. Oavsett vad man tycker om ”gamle kung Gösta” så är han ett bevis hur individer spelar roll i vår gemensamma historia, skriver David Lindén.
Glad midsommar! Det är Sveriges informella nationaldag och jag hoppas att ni alla är omgivna av nära och kära eller helt enkelt gör någonting roligt denna dag. Det behöver inte vara sill, stångresning, dans och, för den som vill, nubbe. Lika gärna kan det handla om samkväm eller egentid. En tid att helt enkelt tänka, reflektera och ta igen sig.
Själv är jag uppe i Dalarna och det blir relativt traditionellt. Men missförstå mig rätt: Det har aldrig varit en så kallad ”masterplan” att fira midsommar där det görs som mest och bäst. Snarare var det kärleken som ledde mig hit och man får ta seden dit man kommer. Därför blir det dräkt och traditioner i kombination med samkväm och glädje. Anledningen till att jag nämner det sistnämnda är ju att det är det som midsommar ska associeras med. Likt norrmännens 17:e maj ska det vara barnens och vuxnas högtid tillsammans. Det är det som verkligen gör det till vår informella nationaldag.
Varje nation har en mytomspunnen födelsedag, likt fransmännens 14 juli då Bastiljen stormades 1789 eller för den delen USA och 4 juli 1776, då de 13 brittiska kolonierna förklarade sig självständiga. Kruxet är enbart att vi svenskar länge inte riktigt ville fira en nationaldag. ”Svenska flaggans dag” blev efter mycket om och men vår nationaldag, men det borde egentligen ha varit midsommarafton.
Midsommarafton 1523, efter att ha valts till kung i Strängnäs, gjorde Gustav Eriksson Vasa sitt intåg i Stockholm. Det var en, milt uttryckt, tilltufsad stad, efter flera år av inbördeskrig och ett brutalt blodbad då hela den härskande svenska manliga eliten hade halshuggits på Stortorget. Stockholms blodbad den 8 november 1520 är ett datum som många känner till, eller i varje fall uttrycket ”blodbad”. Det är ungefär att jämföra med fransmännens och jänkarnas ”revolution”.
För två år sedan var det 500 år sedan Stockholms blodbad och anledningen till att inget hände är så klart det uttjatade uttrycket ”pandemi”. Nästa år är det 500 år sedan intåget i Stockholm och det finns en samling eldsjälar som vill slå slag i saken för att uppmärksamma detta. Bland dessa återfinns historiska återskapare, historiker, men också exempelvis präster som vill hålla mässa på 1500-talssvenska. Personligen har jag gladeligen engagerat mig i detta projekt för något måste göras. Om eliten inte vill uppmärksamma svenska folkets historia måste vi andra göra det. Dessutom ska jag vara ärlig med att jag är personligt involverad då jag skrivit en bok om Stockholms blodbad. Men det handlar inte enkom om det utan snarare om hur viktigt det skulle få vara att uppmärksamma denna viktiga del av den svenska historien.
Det är nog delvis därför som jag ser fram emot kvällens midsommarfest här i Dalarna och önskar er alla en glad midsommar! Men nästa år ses vi i Stockholm!
