SVT-journalisten Carolina Neurath har skrivit en roman om sin farmors syster Ingrid. Denna person, lätt förklädd som en romanfigur, verkar ha lidit av bitterhet och eventuellt psykisk ohälsa. I Frankrike gifte hon sig som mycket ung, men det slutade med att hon dödade sin dotter och fick avtjäna ett långt fängelsestraff. Som ung upplevde Neurath att man inte riktigt talade om vad som hade hänt och först vid 18 års ålder fick hon reda på sanningen.

Läs även: ”Att gömma budskapet i verket - om dolda provokationer i konst och litteratur”

Neutraths bok är bara ett av de senaste symptomen på vår tids litterära sjukdom: Dessa ständigt återkommande ”Jag-böcker” eller uppgörelselitteratur som bottnar i att författaren måste hantera ett eget och ofta vanligt trauma genom att ”skriva av sig”. Vanligt i bemärkelsen att de flesta familjer har hemligheter eller sådant ”man inte talar om”. Här ändå ett klargörande: Carolina Neurath är en god skribent; när hon exempelvis har granskat ekonomisk brottslighet har det varit en stor behållning att läsa. Likaså är Alex Schulman ofta underhållande och romanen Glöm mig om moderns beroendesjukdom kan på längre sikt säkert hjälpa andra i samma sits. Men när han sedan följde upp den med Bränn alla mina brev var det lite väl uppenbart en vilja att kapitalisera på att hans morfar var den kontroversielle författaren Sven Stolpe. En man som de flesta över 60 har en relation till och det är också 60-plussarna som köper böcker.

Carolina Neurath är född 1985 och Alex Schulman elva år tidigare. Förhoppningsvis har de långa liv framför sig där de med sina skarpa pennor kan bidra till det litterära och offentliga samtalet. Därför blir det på något sätt lite konstigt att metaforiskt lägga sig på sofflocket så pass tidigt i livet. Jan Myrdal var trots allt i 50-årsåldern när han på 1980-talet startade den svenska trenden med memoarer lätt förklädda i fiktion. I Schulmans fall är risken dessutom påtaglig att han kreativitetsmässigt har stannat upp: Det påminner mycket om Karl Ove Knausgård som verkligen har stannat i Min kamp-serien. Trots att han har skrivit annan litteratur.

Läs även: ”Skönlitteratur förmår levandegöra kommunismens offer”

Författaryrket har ingen övre pensionsgräns och mycket av den främsta litteraturen skrevs av män och kvinnor som hade ett stort förråd av både professionella och privata erfarenheter att ösa ur. Per Olov Enquist hade inte kunnat åstadkomma Kapten Nemos bibliotek eller Livläkarens besök utan ett långt liv av både framgång och nederlag. Likaså hade inte Jan Guillou kunnat producera sin halvbiografiska Stora århundradet-serie då han var i 40- och inte i 70-årsåldern.

Svensk ”Jag-litteratur” alternativt ”autofiktion” inleddes när Jan Myrdal 1982 ville göra upp med sina ikoniska föräldrar Alva och Gunnar Myrdal. Det fortsatte sedan av bara farten och nu tycks varje kändis vilja delge sin följarskara det mycket mänskliga och djupt banala faktumet att livet inte alltid är perfekt. Men kanske kommer cirkeln om några år att slutas med att vi kommer att vi se en strid ström av böcker och andra litterära alster från Influencerbarn där de berättar att livet inte alltid var så glamoröst bakom Instagram- och Facebookfiltret. Nästa generations Schulman eller Neutrath kommer då att heta Ingrosso, Dietz och Löwengrip. Den som lever får se.