USA:s första kvinnliga utrikesminister är död. Hon åstadkom mycket men förtjänar både ris och ros. Ingen med en karriär som sträcker sig flera decennier skötter sig prickfritt.
Madeleine Albrights mest kända citat är att ”det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” och det har flitigt citerats nu när hon har dött 84 år gammal. Det är också ett bra citat som ringar in mycket och visst hade Albright rätt. Hon, som tvingades fly undan både Nazityskland och Sovjetunionen som barn, visste självklart vad svek innebär, men också solidaritet.
Albright, som föddes som tjeckiska Marie Jana Korbelová, förkroppsligade på många sätt den amerikanska drömmen. Hon kom som flykting till USA, fick tack vare sin briljans gå på amerikanska elituniversitet och inledde en lovande karriär som akademiker. Men till skillnad från Henry Kissinger, som hon säkerligen inte hade gillats att jämföras med, började hennes politiska karriär relativt sent i livet. Man ska inte heller sticka under stol med att det handlade om hennes kön. Om hon hade hettat Marcus i stället för Madeleine hade det säkerligen gått snabbare.
Det var som professor i Östeuropastudier vid Georgetown University i Washington som hon började engagera sig för det Demokratiska Partiet på allvar. Hennes middagsbjudningar har kallats för utrikespolitiska ”miniuniversitet” och det är inte förvånande att hon 1992 nominerades till FN-ambassadör av Bill Clinton. Trots hans något skamfilade rykte i post-#metooeran som vi nu befinner oss i hade Clinton ledarkvalitén att han struntade i kön när det gällde att forma sitt eget lag. Men det gick inte så pass bra som man hade väntat sig.
Bill Clinton har själv beskrivit USA:s misslyckande att stoppa folkmordet i Rwanda som ett av hans främsta misstag under presidenttiden och Albright utförde fotarbetet. Hon undvek exempelvis att använda uttrycket folkmord av den enkla anledningen att då var man tvungen att agera. Själv har hon också påpekat att detta inte var hennes stoltaste stund, men det var först i memoarerna. Om man ska vara lite cynisk blir alla politiker kloka när de väl har pensionerat sig.
Under Clintons andra mandatperiod utsågs hon till USA:s första kvinnliga utrikesminister och där finns det fog för att påstå att det gick bättre. USA tog upp ledarrollen i Europa vilket inte minst märktes när det gällde Östeuropa. Men även där finns det plumpar i protokollet, speciellt om man vill vara representant för en ”humanitär stormakt”. Som när hon motiverade att sanktionerna mot Irak var värda priset, trots att det i runda slängar dog en halv miljon barn. När det gäller Irak kan man än idag debattera om det var rätt eller fel, men hennes uttalande ska snarare ses som att världen inte är svart eller vit när det gäller en stormakt. Även en stormakt som åstadkommit mycket bra, som USA. Pragmatism är diplomatins tvilling och pragmatismen är stundom att vara hänsynslös.
Albrights gärning förtjänar på många sätt att hyllas. Men det vore att göra henne orättvisa att skriva en panegyrik, vilket många dödsrunor blivit. Snarare var hon mänsklig med både magnifika insatser och plumpar i protokollet. Hennes citat om kvinnor används ofta men mitt eget favoritcitat, fritt ur minnet, är betydligt mer träffande om man ska beskriva diplomati och pragmatism i en värld som är allt annat än trevlig.
Läs även: En fredsälskande ambassadörs bekännelse
Detta är alltså fritt ur minnet då jag inte har hennes memoarer framför mig:
Människan ligger i rännstenen men kan rikta blicken mot stjärnorna.
Madeleine Jana Korbel Albright, 1937–2022, diplomat.
