Det är sällan som man ska ägna sig åt grötmyndiga liknelser, men det finns undantag. I gårdagens P1 morgon framstod förvarsminister Peter Hultqvist som en klassisk metmask i kombination med visan om Prästens lilla kråka: När det gällde frågan om svenskt Nato-inträde slingrade han sig på programledarens krok. Samt än slank han dit och än slank han dit, och än slank han ner i diket! Det lät ungefär så och vem som helst skulle kunna skratta åt det klassiska hyckleriet inom Socialdemokraterna.

Trots allt är det ett parti som gör allt för att behålla makten. Ett annat citat som är kul i sammanhanget härrör från när olika kommunistpartier splittras och lyder i sin kärnfulla korthet:

Splittringen (nu gäller det Nato) var bra och nödvändig.

Denna text handlar dock inte om Peter Hultqvists ideologiska gummibandsförhållande till sanningen utan om vad han faktiskt sa i P1 Morgon. Han anförde att Gotland skulle stärka Nato och det är självklart så. Men det är också intressant att Gotland äntligen kommer upp i det svenska folkmedvetandet. Den ön är nämligen bland det viktigaste vi har i den svenska historien och den har alltid varit lite så där halvt omtvistad, eller för att citera Gutasagan från 1200-talet:

Gutland hittade först en man som hette Tjelvar. Då var Gutland bundet av mörka makter, så att det om dagen sjönk och om natten var uppe. Med denne man kom första elden till landet och sedan sjönk det aldrig.

Dessa mörka makter handlar självklart inte om Putin eller om att man lade ner regementet utan det faktum om att ön – denna vackra ö – alltid varit omstridd. Med sin strategiska position mitt i Östersjön var det länge en självständig handelsrepublik. Som exempel kan nämnas att gutarnas handel i London finns omskriven på 1200-talet, och sedan följde en tid som nav i det Hansaförbund som var den tidens FN, WTO och EU på steroider. Vår ö i Östersjön var knappt svensk och detta till den grad att kungen inte ens hade en guvernör i Visby. Allt detta ändrades 1361.

De flesta har i skolan sett den föga historiskt korrekta målningen av Valdemar Atterdags brandskattning av Visby av Carl Gustaf Hellqvist (1851–1890). På många sätt skulle det gå att ha ett konsthistoriskt seminarium kring tavlan, men man kan i korthet säga tre saker: Taxar fanns (till höger) inte i Visby på medeltiden, judar fanns inte heller (till vänster) och det hade varit en allmän horstämpel i den hederskultur som då rådde att borgmästarens hustru (hon i, typ, mitten) hade utslaget hår. Men Gotland fanns.

Ön fortsatte att vara ett viktigt strategiskt fäste under många hundra år. Det är föga förvånande att amiral Søren Norby gjorde livet surt för Gustav Vasa genom att behärska Visborgs slott inne i centrala Visby vilket sedermera sprängdes när ön åter blev svensk. Likaså är det inte heller förvånande att ryssarna under tidigt 1800-tal även de ockuperade den vackra ön. Under kalla kriget hade vi ett regemente i Visby men undertecknad, som är född på 1980-talet, fick kanske mest njuta av att ön var ett semestermål och inget annat. Läget är tyvärr tillbaka till det normala.

Så läs Gutasagan, Peter Hultqvist, låt inte de mörka makterna binda rosornas ö.