Det gör ont att se en idol falla. Att någon som en gång i tiden var en förebild framstår som jubelidiot kan få de flesta att resignerat sucka, samtidigt som det är en nödvändighet i det egna vuxenblivandet. På ett personligt plan tänker jag på Roger Waters, som är sångare i Pink Floyd och utrustad med vad jag skulle säga är en rent gudomlig röst. Speciellt i Pink Floyds låt When The Tigers Broke Free från 1982 där han beskriver sin pappas död i strid under andra världskriget. Att kalla den hjärtskärande är inte ett överord utan snarare ett understatement, eller förminskande om man ska försöka hitta ett svenskt uttryck. En varm rekommendation är att lyssna då den likt få andra alster beskriver ilska, sorg och saknad.

Tyvärr är Roger Waters personlighet föga förenlig med hans genuint fantastiska insats som musiker. Visserligen har skriften på väggen, hänvisning till en av Pink Floyds mest berömda album, funnits där länge eftersom det genom åren har förekommit lite väl mycket kritik mot Israel och halvtokiga funderingar om att det är en elit som styr världen. Men det krackelerade rejält när det kom till kriget i Ukraina och det är helt rätt att Waters har portats från städer i Tyskland. Trots att han ville ut på en ”kärlekstur”. Om man ska uttrycka sig krasst hade varken Johnny Bode eller Zarah Leander varit värdiga deltagare på festivaler i Storbritannien under andra världskriget heller. Detta är läget vi befinner i oss nu. Men tankarna på Pink Floyd stannar inte där.

Deras mest berömda låt är Another Brick in the Wall Part 2 från 1979 från albumet The Wall som just innehåller de berömda raderna:

We don’t need no education
We don’t need no thought control

Låten var menad som en kritik mot det brittiska skolsystemet med betoning på internatskolor och det ligger mycket sanning bakom budskapet. I alla fall när det handlar om att få stryk, men under åren har det parodiserats till oigenkännlighet och med tanke på Roger Waters idiotiska uttalanden kan det ha bäring när det gäller andra tillfällen.

Som exempelvis den senaste debatten i Sverige att ”de” och ”dem” ska ersättas med ”dom”. Allt för att förenkla för de stackars eleverna som tydligen har stora problem med att lära sig grammatik. Numera ska allt vara lätt och blir det svårt kan människor bli ledsna. En ledsamhet som en vuxenvärld som ständigt lägger sig platt för barnen alltid måste undvika. Men tänk om man hade ett annat perspektiv. Som att livet inte alltid är en dans på rosor och att vissa saker först är svåra, sedan lättare och slutligen roliga. Exempelvis att lära sig att försöka hantera ett språk, sedan bemästra det knaggligt och slutligen inse att det blir roligare ju mer man läser, skriver och praktisera det.