Kronprinsessan Victoria och prins Daniel tog ett historiskt beslut att offentligt dementera påstådda äktenskapsproblem. Troligtvis på grund av att Stoppa pressarna publicerade ryktet och att etablerade medier såg sig nödgade att kommentera. Men då förklätt i en diskussion om journalistik och pressetik. För en sak är säker: Kungligheter säljer. Vem minns inte när prins Charles i ett försök till telefonsex önskade att han var Camilla Parker-Bowles tampong? Alternativt boken Den motvillige monarken och den efterföljande debatten, där det till leda diskuterades om Carl XVI Gustaf varit på strippklubb.

Prins Daniel är varken född kunglig, adlig eller överklass. Han växte upp i en mexitegelvilla i Ockelbo med två föräldrar som skulle kunna kallas för lägre medelklass. Så träffade han kärleken och blev därmed livskamrat till vårt framtida statsöverhuvud. Det var helt enkelt en slump.

Sveriges första regentgemål av folket var Karin Månsdotter (cirka 1550–1612). Hon var en föräldralös servitris i Stockholm som upptäcktes av Erik XIV. Men vad som förr brukade beskrivas som en Askungesaga skulle, nog, i dag kallas för grooming eller beroendeställning. Det är trots allt inte attraktivt när en rik och mäktig man i trettioårsåldern inleder en kärleksrelation med en luspank tonåring. Lägg därtill att det handlar om arvtagaren till Sveriges tron och en man som, med förlov sagt, led av psykisk ohälsa. Resten är historia. Erik XIV avsätts, förgiftas av arsenik och ”Liten Karin”, som skalden Carl Snoilsky kallade henne, spenderar resten av sitt liv i Finland, som då var svenskt.

Det kanske låter konstigt men det går faktiskt att jämföra gymtränaren Daniel Westling med Karin Månsdotter. Silvia Sommerlath kom från den tyska överklassen även om hon inte var adlig. Chefsvärdinnan vid OS i München hade kunnat landa en tysk greve eller italiensk industrimagnat. I stället blev det kronprinsen av Sverige. Det sociala kapitalet hade inte ”liten Karin” eller gymtränaren ”Daniel”.

Att skolas till regentgemål är en svår uppgift. Det är återigen därför tanken på Karin Månsdotter är passande när man analyserar nyheten om att prins Daniel vid ett tillfälle inte bar sin ring. En vettig människa hade tänkt: Okej, killen hade glömt att ta på sig den, men själva essensen av monarkin är att man inte ska tänka vettigt. För det är vår version av Askungen. Det är därför vi älskar att gotta oss i relationen mellan två hårt arbetande småbarnsföräldrar. Prins Daniel har dock inte en psykiskt sjuk fru, arga svågrar och en ännu argare adel. Men han har svensk press och pressen att visa att han duger. Troligtvis skulle en svagare man krackelera, men det gör han inte.

Kronprinsessparets dementi har rönt kritik som jag inte stämmer in i. Jag tycker den är lysande. Speciellt eftersom det är två människor som borde vara höggradigt jävla förbannade över att man spekulerar i deras relation och att det inte är vår angelägenhet om det hade varit så att de haft en kärlekskris.

Om Karin Månsdotter har en utkiksplats bland molnen hoppas jag hon gör tummen upp.

För transparens:

Jag har skrivit Karin Månsdotter: drottningens revansch (Langenskiölds, 2019).