Vi har alla mött dem vid kalas eller middagar. De som vill vara motsatsen till Voltaires Pangloss och berätta för allt och alla att vi lever i den sämsta av världar, eller snarare tider. Människor som har läst en bok eller en artikel i DN och därefter tycker sig veta allt om allt. Speciellt allt om hur fruktansvärt Sverige är och gärna hur alla andra, förutom Miljöpartiet eller möjligtvis Centerpartiet, har blivit Hitlers hantlangare.

Eftersom man är väluppfostrad blir det svårt att ta diskussionen. Är man gäst vill man inte förarga värden eller värdinnan och står man själv för kalaset vill man inte att de andra gästerna nervöst ska skruva på sig: ”Herregud, folk ska ju ta mig tusan ha trevligt när det är kalas” är tanken som poppar upp i huvudet. Men de där stämningsförstörarna vill inte ge upp och till slut kan även den mest stoiske koka över. Det är därför som en tidslinje kan vara användbar. Mitt eget engagemang i samhällsdebatten började 2012 och det är därför som det är utgångsåret. För det var en annan tid när vänstern härjade fritt på sociala medier och alla skulle bekänna sig till modeord, såsom antirasism. Förhoppningen är att även läsare kan dra sig till minnes diverse konstigheter.

Gott nytt år!

2012: Håkan Juholt som hyllats av Sydsvenskan för sitt kulturintresse tillträder och avgår som partiledare för Socialdemokraterna. Det kommer senare fram att hans kulturartikel om Les Miserables spökskrivits av Daniel Suhonen, med en serietidning som underlag.

2013: Aftonbladet och LO lanserar Politism som enligt egen utsago ska vara antirasistisk och feministisk och verka för ökad jämlikhet. Men det ”bidde” inte så mycket journalistisk utan mer gråta ut-artiklar som när Kawa Zolfagary deklarerade att han skulle byta namn för att Sverige var så rasistiskt. Enligt säkra källor heter han numera Kawa Zolfagary.

2014: Vi behöver inte ens gå in på Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”-tal. Det som var mer intresseväckande var att Sveriges Radio lät ”konstnären” Kakan Hermansson sommarprata. Hon hade tidigare hånat poliserna Robert Borén och Olle Karlström som mördades i Malexander: ”Palla att polisen tycker synd om sig själv. ACB (All Cops Are Bastards)”.

2015: Statsminister Stefan Löfven får feeling under flyktingkrisen och utbrister att ”mitt Europa bygger inga murar”. Efter det vet vi hur det gick. Men kom ihåg: De som varnade för krisen var rasister och goda människor ”såg det inte komma”.

2016: Gränskontroller införs vid Öresund. Danmarks statsminister kan inte få tag på sin svenske kollega. Relationerna mellan våra länder torde vara de sämsta sedan Napoleonkrigen.

2017: America Vera Zavala sätter upp pjäsen Muslim Ban på Dramaten med radikala islamister. Medelklassen (läs rasister) ”nattar lille David” (läs antisemitism). Men det får fortsätta.

2018: Rikspolischef Dan Eliasson, som i TV uttryckt sympati för en mördare enkom på grund av att denne var asylsökande, lämnar sin post. Eliasson kommer dock tillbaka i flera välbetalda roller, tills att han slutligen får avgå under coronakrisen.

2019: Greta Thunberg skippar skolan för klimatet och hela det vuxna etablissemanget hänger på.

2020: Black Lives Matter sprider sig till Sverige och mitt i en pandemi tolereras ett otal demonstrationer som leder till våld och skadegörelse. Allt i antirasismens namn.

2021: Socialdemokraterna föreslår tillträdesförbud för dem som är stökiga på bibliotek. Tidigare har man kallat det rasism och främlingsfientlighet. Men det är acceptabelt ”när far super”, skulle man kunna säga.

Läs även: 36 åtalas efter kravaller vid Black Lives Matter-demonstration