En gång för länge sedan läste jag en kurs i fransk 1900-talshistoria. Förutom historiska verk innehöll litteraturlistan ett stort antal skönlitterära verk och då jag alltid försöker läsa åtminstone ett par romaner per år valde jag på vinst och förlust Min far av Annie Ernaux som gavs ut i svensk översättning 1985. Nu kan jag skatta mig lycklig. Fru Fortuna ler mot mig då hon har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Men det finns några invändningar, för att uttrycka sig försiktigt, och jag tänker börja med min upplevelse av en hennes genombrottsroman.

Den är rent ut sagt tråkig. En uppväxtskildring där ytterligare en fransman/fransyska luftar åren efter andra världskriget – det har de flesta europeiska författare gjort som föddes på 1940-talet – och hur stort det var att få göra en klassresa. Det tycker de flesta i hela västvärlden som är födda på 1940-talet och senare. Från Ronny Ambjörnsson vars Mitt namn är Ronny är en betydligt mer intressant memoar till några av mina äldre bekanta. Lägg också till att beskriva relationen till sina föräldrar med både ris och ros. Vem har inte någon gång funderat över sina föräldrar? Speciellt de vars föräldrar inte längre är i livet och med ålderns rätt fått ett lite längre perspektiv jämfört med snorungar som undertecknad.

Självklart har Annie Ernaux stora litterära kvalitéer. Det har alla författare som finns med i spekulationen om Nobelpriset i litteratur. Till detta ska läggas att de Aderton inte är några outbildade gymnasister. Men detta års litteraturpris är så förbannat korrekt. Som om den lokala LUF-avdelningen skulle rösta fram sin favoritförfattare. En detalj som illustrerar detta är att Ernaux definierar sig som en politisk författare. Gott så. Men hon har bland annat uttryckt stöd för partiet Parti des indigènes de la République (PIR) som hävdar att de är antirastiska men likaväl kan kallas för homofoba och antisemitiska. Dessutom har hon stött proteströrelsen Gula västarna. Hennes stöd kommer dock inte att skapa några reaktioner, till skillnad från pristagaren Peter Handkes idiotiska uttalanden om Serbien. Det är ingen som kommer kräva att Ernaux pris tas tillbaka och ingen ledamot kommer bojkotta Nobelmiddagen.

Författare ska få ha politiska åsikter och till och med tokiga sådana. Men om man hävdar att det inte går att skilja verk från person bör man åtminstone vara konsekvent och det framgår tydligt när det gäller årets pristagare jämfört med år 2020. Tråkigt som sagt för Svenska Akademien ska också vara modiga och stå över gängse trender men nu väljer man i stället att färdas i den breda boulevardens – avsiktlig fransk hänvisning – mittfåra. Ingen blir upprörd över någon som skildrar lite klass, lite utanförskap och lite om allas lika värde. Vissa av Annie Ernauxs kritiker har kallat henne en wannabe Marguerite Duras (1914–1996), bortsett från missbruket, och även om det är elakt går det att hålla med. Därför är det fullt förståeligt att hon blev årets pristagare.

Akademien kan nu tryggt luta sig tillbaka och andas ut. De kommer inte få stryk av DN kultur. Dessutom kan man nu, i alla fall under ett decennium, slippa utse en fransk litteraturpristagare och därmed ignorera den fransman som både skriver revolutionerande och rör upp känslor.

Grattis Michel Houellebecq. Du slapp bli Nobelpristagare med allt vad detta innebär.

Läs även: Annie Ernaux tilldelas Nobelpriset i litteratur