Häromdagen läste jag en intressant debattartikel av en student vid Göteborgs universitet. Först trodde jag att det var flum då han klagade över att ingen hade bemött sorgen över hans katts frånfälle. Men därefter började jag fundera och artikeln innehöll matnyttiga tankar som fick en att tänka till. Till att börja med handlade det om husdjur. Vi är många, hoppas jag, som haft ett husdjur som man har känt samhörighet med. En själsfrände, en individ och en vän, med tillhörande flödande tårar den dagen detta djur inte fanns med oss längre. Man kan kalla det att gå över regnbågsbron – som med katter – eller att låta dem somna in i evigheten – som med hundar och andra djur. Lik förbannat är det snyftigt och tråkigt att behöva lämna över en livskamrat till evigheten. Om detta kan jag själv vittna om. Men det finns en större bild.

Sverige är ett sekulärt land fyllt av ensamma människor. Dessa människor försöker ändå att finna ett syfte. Vi vill alla vara en del av ett sammanhang, gemenskap eller umgänge. Man kan kalla det vad man vill. Men vi är ändå där. När man inte har en stor vänkrets kanske ett husdjur är det som uppfyller livets viktigaste uppgift, som är att ha ett umgänge och närhet.

Svenskarna likt andra västeuropéer älskar sina husdjur och för en tid sedan kom det siffror på att katter har överstigit antalet hundar som husdjur i Storbritannien. Människan gillar att ha en ledsagare eller vän. Men till detta ska läggas att det även finns baksidor, såsom att projicera sina egna känslor på ett djur. Ett typexempel var att det för några år sedan genomfördes världens första höfttransplantation på en katt mot alla veterinärers expertomdömen. I korthet så var det bra för veterinärvetenskapen, men dåligt för den stackars katten.

Vad kan man säga med detta? Kanske något så pass enkelt som att det är bra att förvalta ett husdjurs förtroende, men att inte låta djuret ta över hela vardagen. I detta ingår att det måste finnas en tid när man inser att det mänskliga ansvaret också handlar om att administrera ett värdigt slut och att kunna bearbeta sorgen. Därför hade skribenten som beskrev sin bottenlösa sorg helt rätt. Vi ska möta en människa som sörjer en älskad följeslagare på samma sätt som när vi bemöter en sörjande människa. Men vi ska inte likställa ett husdjur och en människa. Lättare än så blir det inte eller kanske är detta det svåraste uppdraget.

Att våga vara vuxen och mänsklig. Din sorg över ett husdjur kan jämföras med sorgen över en människa. Men de är ändå inte likställda varelser.