Den klassiska skvallerdagboken fick en nytänding. En hel värld sympatiserade med halvunga och klumpiga Bridget Jones. Det är fullt förståeligt. För den är lysande.
En dagbok ska vara avslöjande och oförsiktig. Den ska visa en bristfällig personlighet och att de med en jordisk far inte alltid behandlar sin omgivning som Jesus sina plågoandar. Om dagboksskrivande vore en OS-gren finns det en kultur som ständigt erövrar guldmedaljen och det är den anglosaxiska eller snarare engelska. Som Samuel Pepys (1633 – 1703) vilken i detalj skildrade användandet av kondomer av djurskinn, aj!, eller Toryministern Alan Clark (1928 – 1999) som så gärna ville lätta blåsan genom kontorsfönstret. Att i en dagbok visa det klumpiga, charmiga och personliga har gett upphov till genren dagboksroman och det finns en som slår dem alla.
När Helen Fielding 1996 gav ut Bridget Jones dagbok om en 32-årig medelklasskvinna i London. Förvisso låg den rätt i tiden. Tony Blair, (minns ni honom?), som ännu inte hunnit bli premiärminister var ung och hip, Oasis brittpop höll på att erövra världen och begreppet Cool Britannia inget att skratta åt. Boken kan läsas som satir över en tidsanda, men också som ett varmt personporträtt av en människa som inte är perfekt.
Bridget Jones arbetar med media och är ständigt orolig för att dö ensam och kärlekslivet. Hon har laster som alkohol, rökning och tycker sig äta för mycket. Dessutom har hon en tendens att kära ner sig i fel män som sin chef vilken dumpar henne. Men hon har vänner som är där i nöd och lust och nöden kretsar först och främst kring kärlekslivet. Med sina 32 år är hon vuxen men så var det ju det där med vuxenvärlden. Hon besöker ofta sina föräldrar och andra familjevänner där en ofta tar henne på rumpan. Det sistnämnda har verkligen inte åldrats väl precis som den brittiska medelklassens tendens att ha ekivoka maskerader med klädkoder som ”slampor och präster”.
För övrigt är det en vana som fortlever och kanske kan skyllas på rester av den undertryckta viktorianska sexualiteten. Under det sena 1990-talet upplevde det regerande Torypartiet en serie sexskandaler som får nuvarande premiärminister Boris Jonsons kärleksliv att framstå som ett avsnitt av Hem till gården. Om ni inte tror mig uppmanas ni att googla ”Tory sleaze” alternativt ”Stephen Milligan”. Men nog med snusk och tillbaka till Bridget.
Det vore den lättaste saken i världen att avfärda Bridget Jones dagbok som ”chic-lit” men det vore att göra det lätt för sig. För den är inte bara ett tidsdokument utan en del av den långa linjen av god litteratur. Fielding var tidningskolumnist och boken växte fram genom hennes kolumner i bland annat tidning Independet. En from förhoppning är att hon själv förde dagbok då det skulle vara spännande läsning för kommande generationer. Men hennes bok är en del av den långa linjen som går till Jane Austin med receptet en portion självupplevt och en portion fiktion.
Boken filmatiserades 2001 med Renée Zellweger i huvudrollen. Läs den istället för den är bättre.
David Lindén
