Det är förståeligt att det just nu går en ny dokumentär om Cornelis Vreeswijk (1937–1987) på bio. Svenska folket verkar inte kunna få nog av holländaren som blev hela Sveriges rikspoet. En människa som axlade både Bellmans och Taubes kostym helt själv. För oss som är uppväxta på 1980-talet var det nästan enerverande hur många hurtiga musikfröknar, ja de var kvinnor, som tvingade oss att sjunga ”Brev från kolonien”, ”Hönan Agda” eller ”Somliga går med trasiga skor”. Den sistnämnda blev jag påtvingad av en fröken som också föredrog sovjetiska barnsånger. Men det är förlåtet och det är inte på grund av den dokumentär som nu går på bio, då även den tycks vara regisserad av en övervintrad 68.

Regissören Amir Chamdins spelfilm Cornelis från 2010 fick mig att ändra åsikt om sångaren Cornelis Vreeswijk. Från att ha framstått som en glad och töntig fyllbult blev han en djupt olycklig människa med ett starkt och genomträngande mörker i själen. Anledningen är att han är mästerligt tolkad av den norske skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby (1972–2021) som fångar det svarta i Vreeswijk, både med hjälp av goda skådespelarinsatser och en egen historia av långvarigt drogmissbruk. Till detta ska läggas Helena af Sandbergs tolkning av Vreeswijks olyckliga fru Bim Warne (1938–2021) eller dansk-svenske David Dencik som den ständigt koleriske Fred Åkerström (1937–1985).

Chamdin som har en bakgrund i hiphopgruppen Infinite Mass har i flera intervjuer betonat hur Cornelis präglat hans liv sedan hans pappa kom till Sverige och via kassettband med Vreeswijks sånger fick lära sig svenska. Han var på många sätt Chamdins följeslagare och det var därför som han ville göra en film om honom. Men det är verkligen inget idolporträtt utan svarare tvärt om.

Kanske man skulle kunna kalla tonen i hela filmen för genuint ledsam alternativt nedstämd. Den porträtterar en människa som ständigt brottas med sig själv och hela tiden lider av den heliga prestationsångesten. Bägge faktorerna tas ut på omgivningen och detta med högsta möjliga klarhet. Vreeswijk framstår som ett begåvat med ledset och bortskämt barn. En person som hela tider söker modersfigurer i alla dessa fruar som han behandlar allt annat än väl. Vreeswijk var uppenbarligen ett begåvat svin och det är därför man inte ska försöka adla honom till något annat än detta.

Om man vill ha ett artistiskt porträtt av ”den flygande holländaren” med bonusen att man får se en rad med vackert återskapade Stockholmsmiljöer bör man ta till sig Chamdins film. Den är på många sätt lysande samtidigt som den är mörk i alla dess nyanser. Likaså är det en given present till de som uppskattar Vreeswijks musik. På många sett en ytterst lyckad film som varmt kan rekommenderas. Även till en tondöv person som likt undertecknad är intresserad av svensk kulturhistoria.

Filmen Cornelis kan sex på Netflix.

Läs även: En barnbok om mänsklig lojalitet