Det är hål i huvudet att sälja Svenska kyrkan i Paris. Närvaron i den staden är en kulturgärning och man ska äga sin lokal.
Svenska kyrkan upphör aldrig att förvåna. En tusenårig institution som i jakten på att förnya sig och viljan till trendkänslighet slänger sitt arv under bussen och därmed också en av de unika ”selling points” som den har, om man ska använda vedervärdig konsultprosa. Nu senast handlar det om representationen i utlandet. Frankrikes huvudstad har haft en svensk närvaro sedan åtminstone 1200-talet och dåvarande domprost Andreas And bekostade på 1300-talet ett hus för svenska studenter som läste vid Parisuniversitetet. Trots religiösa schismer och reformation har man haft en svensk församling där sedan 1600-talet och 1913 flyttade man in i en ny kyrkobyggnad.
Den vill Uppsala kyrkoråd nu sälja!
Kanske låter detta som en petitess och självklart kommer inte Svenska kyrkan som institution att flytta ut ur Paris. Men då bör detta betonas: en av attraktionskrafterna bakom en tusenårig institution är det faktum att det finns traditioner och vanor. Människor som söker sig till kyrkan vill ha kontinuitet och där ingår även anrika byggnader. Förvisso kan det låta fjantigt, men ett medeltida kyrkorum har större attraktionskraft än en modern glas- och stålanläggning som invigdes förra veckan. Vetskapen att andra tidigare vandrat och verkat där utgör en attraktionskraft.
Dessutom är Svenska kyrkan en rik organisation. Trots att vissa enskilda församlingar har stora ekonomiska problem har man centralt ganska mycket pengar på kistbotten. Kort och gott går det att behålla en enskild kyrkolokal och man kan tycka att det borde vara någon form av prestigeprojekt att ha kvar sin utlandsrepresentation i anrika lokaler, speciellt när det handlar om ett kulturland som Frankrike, som man bör ha täta band med. Om man ska vara generös lär beslutet bottna i lathet: Vaddå, det kostar ju pengar? Men då ska man veta att kyrkan inte är en ensam aktör i denna idioternas afton när det handlar om att behålla och vårda gamla band.
Dåvarande Alliansregeringen ville lägga ner Svenska institutet i Paris med ett tillhörande studenthem som kan spåra sina rötter tillbaka till tidigare nämnde domprost Andreas And. Gudskelov, ordvalet är avsiktligt, blev det då ett uppror bland akademiker och andra vilket bidrog till att beslutet drogs tillbaka. Det var helt rätt och kanske berodde det på att dåvarande utrikesminister Carl Bildts kabinettssekreterare Frank Belfrage var en stark frankofil. Nu skulle man behöva en lika mäktig influencer.
För många svenskar i Paris är kyrkolokalen ett ankare och det handlar inte bara om gudstjänster utan även om social verksamhet. Det förstår det franska samhället och det är talande att en fransk presidentkandidat öppet har motsatt sig försäljningen. Rent magsurt kan man kanske konstatera att fransmännen bryr sig om det svenska arvet lite mer än de som är satta att göra det.
Grodätarna gillar trots allt både historia och kultur!
