Rent kulturpolitiskt lämnade Magdalena Andersson besked i sin regeringsförklaring om att Sverige ska få ett Institut för mänskliga rättigheter och om att vi ska ha ett museum över Förintelsen. Det är lovvärt men lik förbannat fel, och sällan är det så enkelt men även svårt att punktvis redogöra för varför vi inte ska ha dessa två institutioner. Det är självklart att det är viktigt att berätta om Förintelsen. Men här följer några punkter om varför vi inte bör ha ett museum:

Förintelsen är ett av världens främsta trauman och det förtjänar att uppmärksammas. Sverige hade ekonomisk vinning i andra världskriget, vilket har uppmärksammats redan på 1970-talet i och med det ambitiösa projektet Sverige och andra världskriget. Att dåvarande statsminister Göran Persson 1998 lanserade projektet Om detta må ni berätta var lovvärt. Men det handlade lika mycket om folkbildning som att Perssons föräldrageneration inte talade om kriget.

Forum för levande historia är en myndighet och det kan man också ställa frågor kring, oavsett det lovvärda i att berätta om Förintelsen. En myndighet bör inte ägna sig åt sanningsproduktion! Det är viktigt att framhålla, även om det kan verka obekvämt. Likaså att Förintelsen och mänskliga rättigheter är ämnen som kan inkluderas under befintliga museer. Nya museer är inte alltid bästa lösningen.

Slutligen handlar det tyvärr om politik. Att Stefan Löfvén ville uppmärksamma Förintelsen kan mycket handla om att gå i Göran Perssons fotspår som det faktum att målgruppen drastiskt har ändrats sedan Göran Perssons Om detta må ni berätta. Rent krasst är det inte bara ”Kalle och Roine” från Nordiska Motståndsrörelsen som är det stora problemet när det gäller att förneka folkmordet på judar. Det är invandrare från Mellanöstern i bland annat Malmö och de röstar i stor utsträckning på Socialdemokraterna.

Löfvéns prestigeprojekt var att uppmärksamma Förintelsen och det är bara att applådera. Men varför gjorde han inte mer? Varför tog han inte sitt parti i Malmö i örat och sade att det är hög tid att ändra sig? Varför tog han inte upp Tro och Solidaritets öppna flörtande med den antisemitism som är lätt förklädd i ”kritiker av Israel” och varför har inte Sverige arbetat mer för att förbättra relationen med Israel?

Det finns fler frågor än dessa och de talar alla emot att Sverige borde få ett museum över Förintelsen eller ett Centrum för mänskliga rättigheter. Kort och gott är det verksamheter som sorterar under andra museer och – lite fräckt – förtjänar vi att ha ett eget förintelsemuseum då vi inte riktigt var delaktiga annat än genom ombud?

Att döva sitt eget samvete är inte samma sak som god historieskrivning.