Innovation, glädje och nytänkande. Det är ord som alltid går att associera med svensk industri. Men också med mentaliteten. Allt detta bottnar i att vi en gång i tiden hade människor som just vågade tänka nytt och, metaforiskt, se runt hörn. Tänk bara på Christopher Polhem (1661–1751). Anledningen till att jag tänkte på honom är att jag häromdagen hittade utbildningshistorikern David Dunérs, verksam i Lund, eminenta bok Tankemaskinen: Polhems huvudvärk och andra studier i tänkandets historia. Den är rent ut sagt lysande och berättar om mycket man inte känner till när det kommer till mannen som ja, ständigt, plågades av huvudvärk eller ska vi säga migrän?

Det går inte att undvika den självlärde gotlänningen Polhammar (han adlades Polhem) när man ska skriva om den svenska lärdomshistorien. Han hade tankar om precis allt och även när det inte fungerade så fungerade det i alla fall på någon nivå. Exempelvis när han var konstmästare vid Falu gruva och genuint impopulär. Hans egna maskiner försvann ganska snabbt efter att han i praktiken fick sparken, men idéerna han hade om kraftöverföring slog till slut igenom på 1800-talet. Alternativt när han konstruerade slussarna vid Trollhättan, som idag är ett av fundamenten för Göta kanal, även om han själv aldrig fick bygga någon kanal.

Polhem var och är grunden för en svensk mentalitet som bottnar i att prova och tänka nytt. Samtidigt representerar han en lång linje, som går tillbaka till gruvorna i Bergslagen och medeltiden. Hans första stora arbetsinsats var när han renoverade ett medeltida ur i Uppsala domkyrka och på det sättet bör man betrakta honom. Som en nytänkare och en fighter som alltid såg det konstiga, det revolutionära och det nya.

På sin ålders höst blev Polhem rikets seniora arkitekt och det är talande att han var den som konstruerade en version av slussen i Stockholm. Detta evighetsprojekt som skulle kunna sägas vara en nyversion av det vi själva sysslar med. Legenden säger att när de nya slussarna var konstruerade visste man inte om de var säkra och att han därför själv krävde att få gå ner när de nya portarna öppnades: Döende, dekorerad med Nordstjärneorden och fortfarande beväpnad med sin stora förmåga att hela tiden tänka utanför boxen.

Till detta ska läggas att en ung Carl-Michael Bellman stod i publiken. En länk från det tekniska till det litterära.

Tankemaskinen lever och frodas.