Farsen om Medeltidsmuseet i Stockholm fortsätter. Det kan metaforiskt jämföras med en sketch av Stefan & Krister med släng i dörrar och exploderande utedass. Hittills har man saknat strimmor av hopp och nu ska det firas då ett sådant verkar ha lagts till i historien. Det annonseras som en räddning men det är att hoppas på för mycket.

Efter stängningen var det meningen att Medeltidsmuseet skulle flytta in i Börshuset i Gamla stan för att sedan slutligen inkorporeras med Stockholms stadsmuseum vid Slussen. I stället spekuleras det nu i att man skulle kunna hyra en ”likkällare” under Storkyrkans gård. Uttrycket likkällare används för att krydda till historien. Det är alltså en källare, där man säkerligen under historiens lopp både har förvarat kroppar i väntan på begravning och redskap. Kort sagt är det inte en krypta.

Blir detta räddningen? Fan vet. Men det kommer fortfarande inte att innehålla resterna av Gustav Vasas stadsmur och delar av Helgeandsholmens kyrkogård. Inte heller kommer man att kunna visa riddarholmsskeppet eller den medeltida stadsmiljö som bidragit till att besökarna fick en inblick i hur det medeltida Stockholm faktiskt såg ut. Gamla stan i all ära. Det är fortfarande i mångt och mycket en 1600- och 1700-talsprodukt.

Att Riksdagsförvaltningen valde att stänga Medeltidsmuseet för att skapa ett ”besökscentrum” säger oerhört mycket om hur lite vår högsta lagstiftande församling bryr sig om den svenska historien. Troligtvis kommer det att bli fokus på demokratin och allt kretsa kring 1921, men ignorera medeltiden och dess riksdagar. Det är på många sätt en sorglig utveckling och talman Andreas Norlén borde ha agerat för att stoppa beslutet.

Medeltidsmuseet i dess nuvarande form verkar tyvärr inte komma tillbaka och förlorarna är alla som är intresserade av vår huvudstads tidiga historia. Ingen ”likkällare” i världen kommer att kunna rädda detta oavsett hur många stadsvandringar som görs i vackra Gamla stan.