Carin Rosén var det namn som poppade upp i huvudet, när jag först läste om att statsminister Magdalena Anderssons städfirma anställde en kvinna från Nicaragua som befann sig i Sverige illegalt. Rosén var den städerska som 1963 upptäckte filmrullar hemma hos överste Stig Wennerström och därmed avslöjade en av de största spionhärvorna i svensk historia.

Vi ska vara tacksamma för att Rosén jobbade åt oss, för det kunde ha blivit större skada om hon verkat för motståndarsidan. Men tillbaka till den riktiga affären, vilket är det faktum att statsminister Magdalena Andersson hade anlitat en städfirma som anställer illegala invandrare. Detta trots att hon till och med vid sitt installationstal använt vackra och blomstersmyckade ord om att alla har ett ”personligt ansvar”.

Om säkerhetsaspekten har det skrivits, men det är noterbart att Anderssons anhängare gärna vill göra detta till en historia om hushållsnära tjänster, och andra med sympati åt vänster tycker att det är förkastligt att socialdemokrater använder dessa. Men, med handen på hjärtat: Den så kallade ”medelklassångesten”, som bland annat Expressens Jens Liljestrand propagerar, finns inte. Kort sagt finns det myriader av medelklassmän och medelklasskvinnor som inte skriver i tidningar och inte tycker att Greta Thunberg är grädden på moset. De vill fortsätta med sina liv, betalar gladeligen skatt och förväntar sig att få någon valuta för pengarna. Så fallet med städerskan handlar inte om etik utan om något så renodlat som säkerhetspolitik.

Tre obekväma frågor kan ställas:

1) Vem har uppmanat städerskan att tala ut i Expressen och skriva ett brev på klanderfri spanska adresserat till kungen? Om man hade velat hjälpa personen i fråga skulle det första vara att informera om att Sverige är en konstitutionell monarki där monarkens uppgift är att klippa band. För att vara fräck påminner det om hur diverse ryska trolloperationer brukar störa evenemang för exempelvis Sverigeesternas Riksförbund för att ”vädja om fred”. Undertecknad satt i panelen när ett sådant inslag skedde.

Läs även: Städerskan berättar själv - har varit inne i Anderssons bostad

2) Varför vinklas artikeln till att handla om arbetsförhållanden? Det handlar inte om kollektivavtal och ibland får man vara salt: pursvenska Fia borde i Säpos ögon vara ett mindre hot än en papperslös person från Nicaragua. Anledningen är att pursvenska Fia finns i register och går att hålla koll på. Det är skillnad på att vara medborgare och att inte vara det.

Läs även: Nonchalans av statsministern inför ryskt hot

3) Hur kom det sig att Säpo inte ställde den enkla frågan: Bör vi inte kontrollera dem som har tillgång till statsministerns bostad? Kanske fanns inte rutinerna eller så lever man kvar i visionen om den ”svenska öppenheten”. Men det är en annan tid än när man exempelvis kunde se Torbjörn Fälldin i kön till Systembolaget, vilket min far har upplevt. Vi har haft en statsminister och en utrikesminister mördad. Det är hög tid för det svenska etablissemanget att växa upp.

Tyvärr är slutsatsen att något i hela affären med statsminister Magdalena Anderssons städerska luktar illa: Det är som att känna doften av härsken mjölk. Tur att man inte drack den och tur att städerskan inte åstadkom någon skada.