Ibland när jag får frågan vad man ska läsa inom svensk historia brukar jag instinktivt svara: Dick Harrisons biografi över Karl Knutsson Bonde (Historiska Media, 2002). Skälet till detta är att ingen som vill veta något om det förflutna kan runda Karl Knutsson, den vedervärdige mannen från Fågelvik i Småland, som lyckades bli vald till kung hela tre gånger. Mannen som sådde fröet till den blågula nationalism som lyckligtvis i dag enkom manifesteras i att vi muttrar danskjävlar i fotboll eller är glada när det generellt sett går bra för Sverige. Den nationalism som Karl Knutsson insåg att man kan kunde kapitalisera på.

Karl Knutsson tillhörde eliten av den svenska överklassen och föddes cirka 1409. Sverige var då inte riktigt en nationalstat utan snarare ett klansamhälle där de mäktiga familjerna förhandlade och stundom slogs om makten. Men när han dog 1470 hade han brutit Sverige ur Kalmarunionen, som hade grundats 1397 som en ren personalunion. Det var kungen som var vd – eller gangsterboss, det får man välja själv – över storföretaget Norden och unge herr Karl, som tillhörde en av rikets mest inflytelserika familjer var vad man skulle kunna kalla för en majoritetsägare.

Under Engelbrektsfejden 1434, när bergsmännen i Dalarna hade fått nog av unionsskaparen drottning Margaretas djupt inkompetente adoptivson Erik av Pommern, såg den unge Karl sin chans. Ämbetet som överbefälhavare – marsk – var en språngbräda till att väljas till kung, inte bara över Sverige utan även över Norge, kanske rent av Norden. Men resten är så att säga historia. Talande för hans mentalitet är att han valdes till kung tre gånger, den andra gången i knappt tvåhundra dagar, och talande för hans egen makthunger är att han ensam är ansvarig för majoriteten av de politiska mord som begicks i Sverige under andra halvan av 1400-talet.

Karl Knutsson skapar den svenska nationalismen som vi i dag känner, med de tre kronorna som en av de främsta symbolerna, och är den som alltid kommer att vara länkad till det vi kallar Sverige. Allt detta gör Harrison levande. För att vara en biografi baserad på brevsamlingar och rättegångsprotokoll blir det oerhört levande. Karl Knutsson stiger fram från sidorna och man får hela tiden budskapet att makten är det absolut viktigaste. Han begår mord, beordrar mord och bränner Skåne, men han väljs och väljs till kung igen. Det är en saga ur rent historiskt perspektiv och Harrison visar hur briljant den är. Men gammal och sjuk dör kung Karl på Stockholms slott och har lämnat över makten till systersonen Sten Sture och talande är nog vad man skaldade på 1600-talet:

När jag var herre till Fågelvik, var jag både mäktig och rik. Men när jag var konung uti i Svea och Göta land, då vart jag en arm och olycklig man!

Läs boken och hylla professor Dick Harrison.

David Lindén