Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?

Esaias Tegnérs ord om Gustaf III är lätta att dra sig till minnes efter att ha sett Netflix miniserie den Osannolike mördaren om den så kallade Skandiamannen som åklagare Krister Peterson 2020 pekade ut som den som låg bakom mordet på Olof Palme. Men först ett klargörande: Det är ingen undermålig dramasatsning utan snarare tvärt om. Robert Gustafsson, som började sin bana som barnprogramledare och komiker, gestaltar huvudpersonens resa mot avgrunden mästerligt. En man som, för att använda titeln på den hittills bästa Gustaf III-biografin av Erik Lönnroth, tyckte han förtjänade ”den stora rollen”, begick ett dåd i passionens stund och som under resten av sitt liv färdas långt ner i en avgrund bestående av ångest, alkoholism och självförhärligande. Mikael Persbrandt gör sig också bra som en maktfullkomlig och inkompetent Hans Holmér och likaså finns det otaliga tidsmarkörer i stil med fasta telefoner, inomhusrökning och miljöer från 1980-talets Stockholm.

Invändningarna mot serien handlar inte om dess kvalitet utan att den i sig är ett tecken på den träda som kulturklimatet befinner sig i. En träda som kort och gott handlar om för mycket nostalgi. Återigen: tillbakablickande är inte fel i sig och nytänkande är inte alltid nyttigt för att det per definition är nytt. Det handlar om den fattigdom som breder ut sig när endast en tankeström får dominera.

Läs även: Abba-Björn: ”Det blir ny musik i år, det är säkert”

För några år sedan var det högsta mode att allt skulle vara nytt och gärna USA-inspirerat: drottning Kristina porträtterades som lesbisk och nästintill transaktivist men nu är rollerna ombytta. Överallt ska gamla klassiker och gamla händelser återanvändas: En nyversion av Jan Troells Utvandrarna har snart premiär där artisten Lalle ska göra temalåten, ABBA har återförenats efter att dyrt och heligt lovat att inte göra det och grädden på moset torde vara att en stor dagstidning toppade med nyheten om att gamle Svenne Hedlund funderar på en comeback.

Läs även: Palmepriset till Black Lives Matters grundare

Det tål att upprepas att detta ska missförstås rätt: Det var som sagt inget fel på Robert Gustafsons tolkning av den så kallade Skandiamannen, att regissören Erik Poppe tar sig an Vilhelm Mobergs epos kan säkert bli sevärt, ABBA gör fortfarande trallvänlig musik och det är bara att applådera att Svenne Hedlund vill arbeta igen. Men blir det helt enkelt inte lite tråkigt om vi ska använda allt från förr? Det ligger onekligen i farans riktning att dessa ”remakes” enkom görs för att knåda in samtidens värderingar förklädda till historia. Likaså blir det lätt taffliga försök att dumförklara publiken eller möjliga läsare när det handlar om så kallade uppdaterade klassiska verk: Det går faktiskt att ta till sig en bra film från 1970-talet och det går att låta Olof Palme vila i frid.