En doldis bland våra svenska arkiv är Centrum för Näringslivshistoria som ligger i Stockholmsförorten Bromma. Det är en doldis i den bemärkelsen att det inte är lika stort och välbemannat som exempelvis Riksarkivet samt att det härbärgerar företagsarkiv. Sådana omfattas inte generellt av offentlighetsprincipen utan man måste få tillåtelse för att titta i dem.

Centrum för Näringslivshistoria har en souvenirshop där man kan köpa biografier över företag och företagsledare. De säljer även en pin där det står ”Var Optimist” med en spännande bakgrundshistoria. När Sverige genomgick depressionen på 1930-talet och allt såg mörkt ut lät företagsledaren Gustaf Dalén (1869–1937), som är allmänt känd som uppfinnare av Agafyren, tillverka nålen. Han visste hur det var att ha det kämpigt, då han på 1920-talet förlorat sin förmögenhet och sedan återvunnit den, bara för att i sviterna av Kreugerkraschen återigen riskera den. Dessutom hade han förlorat synen 1912, då en gastub hade exploderat i ett av hans laboratorier. Men likt förbannat gav han sig inte.

Daléns attityd ska dock inte misstolkas som naivitet. Han gav inte upp utan jobbade stenhårt för att det skulle bättre för honom själv och hans företag. Vad han kunde ha gjort var att sälja av allt och leva i relativ välmåga och rulla tummarna. Det är därför hans inställning är en inspiration också i våra dagar.

Tanken slog mig när jag läste om de senaste skjutningarna i stadsdelen Varberga i Örebro. Förvisso är det ett särskilt utsatt område och det är lätt att rycka på axlarna. Skjutningarna har blivit så pass många att de knappt renderar en notis i media. Dessutom drabbar de inte primärt majoriteten av alla laglydiga svenskar som har råd att bo i relativt säkra områden. Men skälet till att jag kände mig – medvetet ordval – träffad av skjutningarna i just Varberga är att jag bott där en månad.

Det är ett invandrartätt område men också trevligt och precis som i de andra utsatta områdena består majoriteten av varbergaborna av helt vanliga människor som vill ha ett jobb att gå till och en säker vardag. Skjutningarna skedde utanför en förskola som jag själv gick förbi varje dag när jag skulle ta bussen in till mitt arbete i centrala Örebro. Människan är en enkel varelse och för mig blev det mer greppbart när jag kunde relatera till platsen: Jag har varit där och hade jag varit där i söndags kväll kanske jag själv hade hamnat i skottlinjen. Vid den tiden tar jag under varma vår- och sommarkvällar ofta en kvällspromenad. Precis som det hade varit möjligt att jag kunde ha varit på det gym i Vasastan i Stockholm där dörrvakten Fredrik Andersson fick sätta livet till då han försökte avbryta en skjutning.

Läs även: Det är alltid mest synd om Public Service

Skjutningarna handlar inte längre bara om individer. Det är en fara för samhället i stort och en del av denna fara är att vi rycker på axlarna: Jaha, en till skjutning, men vad har Bianca Ingrosso skrivit på Instagram? Det är en fara för samhället som vi måste motarbeta. Utvecklingen kan vändas och framtiden kan bli bättre än idag. Därför ska jag rota fram pinnen som först beställdes av Gustaf Dalén. Jag vill vara ”optimist” även om jag inte heller vill vara godtrogen.