Idag är det 83 år sedan Stockholms polismästare förbjöd Karl Gerhards kuplett Hästen från Troja vilken framfördes som en del av revyn Gullregn. Karl Gerhard hade profilerat sig som en stark antinazist och det föll inte tyska legationen i smaken, och detta speciellt 1940 då Nazityskland såg ut att kunna vinna andra världskriget.

Hästen från Troja är välkänd och innehåller de klassiska raderna:

Det är den ökända hästen från Troja
Moderniserad till femte kolonn
Majoren Quisling är en papegoja
Som imiterar så gott han har förstånn,

Karl Emil Georg Gerhard (1891–1964) kan kallas för en av det svenska 1900-talets främsta underhållare. Han var teaterman, författare, estradör och samhällskildrare. Därtill var han även satiriker vilket är ett högst medvetet ordval. Om man ska vara slarvig skulle man i stället säga komiker. Men hans texter fick publiken inte bara att skratta utan även att tänka till. Detta gör att hans litterära produktion fortfarande är både läs- och lyssningsvärd. Likt Carl Michael Bellman är hans texter ständigt relevanta.

År 1940 stod världen i brand och den svenska samlingsregeringen navigerade neutraliteten med den ängslighet som utmärker realpolitik. Man fick inte stöta sig med den starkaste parten. Det var därför man 1940 försökte göra allt Tyskland önskade och efter nederlaget vid Stalingrad i stället sökte bli de allierades bästa vän. Men även då var det vissa som såg detta som hyckleri och Gerhard tog sin mäktiga penna och svingade mot makten.

Vad hade Karl Gerhard tyckt om pågående korankris? Självklart går det inte att hitta ett definitivt svar på detta men om man ser till hans konstnärliga gärning kan man ana vad han kanske hade tyckt. Först och främst hade han tyckt att det på många sätt är bisarrt att vissa idag strider för att återinföra hädelselagstiftning. Men i stället för att skydda kungamakten och Gud används argument som att detta skulle handla om någon form av omtanke. Trots att det gäller det motsatta. Rätten att häda handlar inte bara om religion utan om att få utöva demokratiska fri- och rättigheter. Likaså ska vuxna människor tåla att bli förolämpade. Alla kan bli arga men vettiga människor rycker på axlarna, mumlar något om idioter och går sedan vidare i livet.

Troligtvis hade Karl Gerhard dock inte applåderat de dussinaktivister som vill få sin stund i rampljuset genom att bränna koranen. Han hade funnit dem infantila eller rent av obegåvade. Revykungen hade sagt något syrligt om att man ska läsa och inte bränna böcker. Samt att bokbrännarna är skrattspeglar av de despotiska regimer som rasar över bokbränningarna. Slutligen hade han också hånat Sveriges officiella hållning gentemot Turkiet och andra totalitära länder som plötsligt tycker att respekt för religioner är viktigt.

Han hade helt enkelt sparkat åt alla håll och gjort det han var mästare på: Att få sin publik att skratta och reflektera. Hans främsta vapen var kvickheten för att parafrasera titeln på den biografi som sonen Per skrev om sin far. Det är synd att han inte har fått en efterföljare då vi är i starkt behov av en ny Karl Gerhard.