Vår tids mästerverk behöver inte handla om klimatångest eller att tycka synd om sig själv. Gud bevare mig om Johannes Anyuru eller Alex Schulman hamnar i Svenska Akademien, skriver David Lindén.
I semestertider älskar man att grotta ner sig i en bok och denna text är ett resultat av detta. För det går att ställa sig en enkel fråga: Var finns den tidlösa, högkvalitativa och lättlästa svenska romanen? Vår version av Harry Martinsons Nässlorna blomma, Eyvind Johnsons Drömmar om rosor och eld eller för den delen Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga?
Något som har hög kvalitet och läses av alla.
Det korta svaret är ingenstans. Vad som dominerar på romanmarknaden är antingen självuppgörelsen, likt författaren Alex Schulmans hela produktion, eller för den delen smått förklädda politiska manifest. Rent krasst är det roligare att skriva om sin gamla mamma eller klimatångest i stället för att hitta på en bra intrig.
På många sätt är det sorgligt. Men det finns ljus i tunneln. Författaren Jonas Hassem Kemiri ingår i ett sådant även om han under åren har blivit alltmer politisk. Debuten Ett öga rött är bland det roligaste som har skrivits på svenska. Trots att den helt och hållet är skriven på invandrarmål eller kanske på grund av just detta. Det går att likna vid Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Likt Ett öga rött fick den alla priser som den verkligen förtjänade. På samma sätt är det även två verk som är genuint litterära: Hassem Kemiris analys av sin förort kan jämföras med Niemis hembygd. En gemensam nämnare torde vara Hjalmar Bergmans analys av läroverksstaden Örebro som är lätt förklädd till Wadköping.
Som skribent kan man fråga sig varför stoffet inte återanvänds. Kanske handlar det om lättja eller att man blir rikare på att skriva ett kriminaldrama än Huset Buddenbrook. Tyvärr tror jag att det landar om båda. Författare tenderar att bli latare i takt med högre upplagor, som också är synonymt med rikedom. Därför presterar man sämre i skrift. Ett undantag är faktiskt den gamle kommunisten Jan Guillou som skriver bäst böcker närmast 80-årsåldern. Han må ha förkastliga åsikter men han är fortfarande en habil författare.
Således är det att öppna en roman i hängmattan. Men det behöver inte vara några av de så kallade nutida utan snarare de som anses förlegade. Det är kul att läsa. Man lär sig något nytt och man får ännu mer av en spännande inblick i den tid som inte är vår egen. Oavsett om det är förorter eller Norrland.
