Örebro är en vacker stad som jag besökte häromdagen. Närkes centrum med en månghundraårig historia där Engelbrekt Engelbrektsson (död 1436) torde vara bland de mest kända individerna. Men han kom egentligen från Norberg i Västmanland, om man ska vara petig. En genuin örebroare var dock författaren Hjalmar Bergman (1883–1931), som bland annat skrev Markurells i Wadköping, Clownen Jack och Farmor och vår herre. Bergman är idag skamligt bortglömd utanför Örebro och därför är en from förhoppning att någon regissör ger sig i kast med att nyfilmatisera Markurells, då det är en av de bästa skildringarna av ett inskränkt kotteri som någonsin har skrivits på svenska.

En annan örebroare som är relativt bortglömd, men som verkade i vår närtid, var Torsten Ehrenmark (1919–1985), en legendarisk utrikeskorrespondent för bland annat Aftonbladet och Dagens Nyheter. Det är synd att Ehrenmark är bortglömd, för ett tag var han störst och många av hans kåserier håller fortfarande. Kort sagt är det rappt, underhållande och bildande. Det som på engelska kallas ”wit” och som vi på svenska inte har ett bra ord för, möjligtvis kvickhet. Anledningen till att jag väljer ordet ”wit” och inte det franska ”espri” är att Ehrenmark var en legendarisk Londonkorrespondent. Han tjänstgjorde dock även en tid i Paris, där han mentalt skolade sin efterträdare Herman Lindqvist.

Ehrenmarks kåserier är utmärkande för att de fortfarande är roliga att läsa. Dessutom innehåller de stora mått av självironi och ibland också elaka omdömen om tjocka släkten. Såsom barnbarnet Simon som ofta kallas för ”hemska Simon”, eller reflektioner om hans hund. På ytan kan det anses glättigt eller rentav punchfryntligt, men de döljer alltid ett större djup och lärdom. Du blir helt enkelt klokare av att läsa Ehrenmark. Trots att han är död sedan 37 år.

Vem är vår tids ”herr Ehrenmark?” Frågan är svår att svara på, för kolumnister börjar alltmer bli strömlinjeformade. Med kniven mot strupen hade jag sagt Johan Hakelius eller Åsa Linderborg, men dessa har alltid en politisk underton. Det hade inte Torsten Ehrenmark. Han kunde däremot se det stora i det lilla. En god lunch kunde bli en reflexion över det politiska läget i Storbritannien eller en bortsprungen terrier på Hamstead Heath i London kunde vara en illustration över saknad och hur en vuxen människa har ett ansvar. Det är sådant som dagens kulturjournalistik saknar och till detta ska läggas humor: Att våga driva med sig själv är det yttersta beviset på att man står fast och säker i sin roll som människa.

Jag ska villigt erkänna att jag försöker imitera Ehrenmark. Det går inte alltid så bra men jag försöker. Att skriva roligt är svårt, att skriva lättsamt är ännu svårare och när man vill folkbilda blir det lätt en predikstol. Men jag har i alla fall några kåserier av herr Ehrenmark i min ägo och får börja läsa om dem. Något kan man lära sig och i dessa inflationstider är det alltid roligt att avsluta med ett citat:

Det bästa som finns här i världen är en väl ordnad dålig ekonomi.