Det skottska Stirlinguniversitet vill avkoloniera sin litteraturlista och stryker därmed Jane Austen. Trots att hon är den kvinnliga brittiska författare som i princip skrev manualen för god litteratur. Men varför sluta där? Det finns så många böcker som kan göra känsliga själar ledsna, skriver David Lindén.
Suck, så var vi där igen. Ett universitet med gott renommé vill anpassa sig inför ängsliga studenter och stryker i sin litteraturlista. Denna gång handlar det om skotska Stirling University som vill ”anpassa” litteraturvetenskapen för ett mer kolonialt perspektiv och ratar Jane Austen (1775–1817), till förmån för afroamerikanska författaren Tony Morrison, som är betydligt mer ”modern”, eller man kanske ska säga politisk. Man bortser från att Austens romaner revolutionerade världslitteraturen. Hon var kvinna och skrev på ett betydligt mer personligt plan än sina manliga föregångare. Utan Austen hade vi inte haft den skönlitteratur som vi har idag.
Läser man henne på djupet och bortser från Mr Darcys allmänna snygghet är hon en god betraktare när det gäller mellanmänskliga relationer, även om det handlar om den brittiska överklassen under tidigt 1800-tal. Det finns också fog för påståendet att Austen skrev som hon var nödgad och tvingad till. På grund av hennes kön hade hon inte tillträde till männens värld av politik och kommers och därför handlar det ofta om vänskap och kärlek. Men hon gjorde det lysande och det är en underdrift att säga att hon är en ”litterär ikon”. Det verkar dock inte Stirling universitetet tycka.
Om man ska vara generös, vilket man ibland ska vara i skrift, så anser de sig nog bara vilja väl. Därför kommer här Ett modest förslag, referens snodd av en annan brittisk författarstorhet nämligen Jonathan Swift (1667–1745), för ängsliga människor som inte vill förarga känsliga själar om vilka böcker man ska undvika, så att ingen blir arg eller ledsen. För vi ska ju ha det trevligt!
Skåda dålig litteratur:
Illiaden av Homeros från 700-talet f.Kr. Den må vara grunden för västerländsk litteratur men innehåller jättemånga och jätteläskiga krigsskildringar. Och vi gillar ju inte krig. Det måste vara trevligt.
Tusen och en natt från 900-talet av okänd författare. Borde allmänt förbjudas för den är jättesexistisk. Relationen mellan Scheherazade och sultanen är minst sagt toxisk.
Njals saga från 1200-talet. Den är mycket våldsam.
Erikskrönikan från 1300-talet av okänd författare. Problematisk kvinnosyn och dessutom skriven på knittelvers. Det är en stolpig berättarform som kan trötta ut den ovane. Bättre att titta på gulliga kattvideos på Youtube.
The Book of Margery Kempe från 1400-talet. Den är uppenbarligen skriven av en mentalt sjuk kvinna som har en massa visioner. Sådant går inte i vår moderna värld.
Fursten av Niccolò Machiavelli från 1500-talet. En handbok i hur man fostras till tveksamma värderingar.
Atland eller Manheim av Olof Rudbeck från 1600-talet. Själva definitionen av ”falska nyheter” då Uppsala inte var synonymt med Atlantis. Har för övrigt gett upphov till talesättet ”lika sant som när Adam bodde i Fjälkestad” om man betvivlar sanningshalten i ett påstående. Sades ofta i min barndoms Sörmland.
Linnés Lappländska resa av Carl von Linné från 1730-talet men tryckt 1811. Nämner inte ett ord om vare sig gruvan i Kallak eller Greta Thunberg.
Det går an av Carl Jonas Love Almqvist från 1838. Den propagerar för kvinnors rättigheter men skrevs trots allt av en man som var bigamist och mördare. Verket är författaren!
Asterixserierna av René Goscinny och Albert Uderzo som första gången gavs ut 1959. Visserligen banbrytande inom seriekonsten men innehåller tveksamma porträtt av rasifierade, kvinnor, åldersrika och kroppspositiva. Dessutom hade antikens galler aldrig någon trolldryck. Så det så.
Här har ni en lista på misshaglig litteratur. Alternativt en introduktion till världslitterära klassiker som man kan läsa för att bilda sig. För ibland måste man också vara ironisk. Speciellt i den intelligensbefriade samtiden.