Barn och dödligt våld skakar med rätta om samhället. Det är svårt att inse att barn, det mest oskyldiga vi har, kan vara kapabla att döda. Men det har skett och sker. Barn kan vara grymma vet alla som läst William Goldings Flugornas herre från 1954, och när våld mellan barn sker brukar samhället nästan diskutera sönder ämnet. Som 1993 när den brittiske pojken James Bulger torterades till döds i den engelska staden Liverpool. Mordet blev så känt att efterspelet ledde till att gärningsmännens straff skärptes av den brittiska regeringen. På klassiskt brittiskt vis är mördarnas vidare livsöden också en följetong i tabloidpressen.

Ett liknande exempel handlar om den norska flickan Silje Marie Redergård som 1994 i Trondheim blev ihjälslagen av tre pojkar i åldern 4 till 6 år. Dessa ansågs ha influerats av TV-serien Power Rangers och mordet bidrog till att den temporärt stoppades i både Danmark och Norge. I Sverige har vi Kevinfallet från 1998 som även det var omskrivet. De misstänkta tvingades att erkänna och i närtid har det uppdagats som den rättsskandal som det verkligen var. Samma sorts farliga cocktail av välvilja, bortträngda minnen och stjärnpsykologer som förvandlade den misslyckade narkomanen Sture Bergwall till seriemördaren Thomas Quick.

Barn som dödar barn, eller nästan dödar barn, borde dra till sig medias största möjliga uppmärksamhet. Inte för att det är snaskigt utan för att omvärlden vill och måste försöka förstå vilka mekanismer som driver dem.

Så varför har det i princip varit halvtyst kring vad som hände en nioårig flicka i Skellefteå? Hon ligger på sjukhus med livshotande skador och en äldre pojke är misstänkt både för mordförsök och våldtäkt. Men när jag skriver tyst menas inte knäpptyst. Det har rapporterats men inte med samma frenesi som exempelvis fallet Kevin eller för den delen Sturebymordet 2009 då 15-åriga Therese Johansson Rojo mördades i ett svartsjukedrama.

En tumregel när det gäller konspirationer är att de ofta är för bra för att vara sanna. Olof Palme mördades inte av Sydafrikas säkerhetstjänst oavsett hur passande det hade varit, coronaviruset uppfanns inte av George Soros och attacken mot World Trade Centre den 11 september 2001 var inte ett ”inside job”. Därför blir det långsökt att påstå att chefredaktörer i cigarröksfyllda rum över välfyllda whiskyglas har bestämt att händelsen i Skellefteå ska mörkas för att den misstänkte har utländsk bakgrund. Det sistnämnda är ett resonemang som i olika variationer förekommer på sociala medier. Förvisso taget till sin spets men det handlar om ett medvetet mörkande och detta förekommer inte.

Däremot tenderar konspirationsteorier att innehålla ett eller några korn av sanning. Som att Olof Palme hade en så pass allvarlig hotbild att vilket annat land som helst hade tvingat honom att omge sig med ett rejält livvaktsskydd oavsett om han ville det eller inte. Världshälsoorganisationen, WHO, ignorerade under flera år Kinas bristfälliga djurhållning och relationen mellan USA och det extremistiska Saudiarabien, landet där Osama bin Ladin skolades, är allt annat än sund. Media tenderar också att jaga i flock och skriva om vad som är intressant för dagen. Med ideliga rapporter om dödligt våld blir läsarna uttröttade: Jaha, ett till mord, vad är det för glassar vi ska äta i sommar? Till detta ska läggas att Theodor Engströms bekännelse av mordet på Ann-Marie Wieselgren innehåller klassiska ingredienser som nazism och terror. Offret var dessutom publikt och då riskerar man färre klavertramp.

Läs även: 9-åriga flickan i Skellefteå utsatt för grov våldtäkt under mordförsöket

För ett obekvämt faktum kvarstår: Enligt kriminologen Leif GW Persson fanns det en annan misstänkt för mordet på Kevin och denne hade utländsk bakgrund. Men han avskrevs och:

De skäl som man anger då är att det var valår och man ville inte förvandla det till en invandrardebatt.