I år fyller det hundra år. Må grundaren Anders Pers le i sin himmel. Det sammanfattar hur idrott för oss samman.
För ett tag sedan besökte jag Mora i Dalarna för att titta på slutet av Vasaloppet. En tradition som i år fyller hundra och det var onekligen en folkfest och fröjd för ögonen att beskåda. Idel vackra folkdräkter, varm blåbärssoppa och glada människor. När vinnaren, som för en gångs skull var svensk, kom i mål utbröt ett spontant jubel. Det var helt enkelt fint och innan avfärd fick jag i mig en traditionell ”Vasaloppsbakelse” på ett av Moras äldsta caféer. Trots att det var kö.
Morasonen och publicisten Anders Pers (1860–1951) var den som kläckte idén om en skidtävling för att högtidlighålla Gustav Vasas vistelse i Dalarna. Trots att ”gamle kung Gösta” troligtvis inte åkte skidor så blev det en succé. På många sätt svävar Anders Pers ande över tävlingen: Det handlar om att idrott förenar, stolthet över ens ursprung och inställningen att alla som är villiga får delta. Lite tillspetsat är det något genuint svenskt. Om ”Pers”, som han alltid kallades, levt i dag hade han gillat vad loppet har utvecklats till. Att helt vanliga människor av alla ursprung och färger vill besöka det vackra Dalarna, rättvist tävla och sen mötas i samkväm över en kopp kaffe och en bakelse.
Igår följde jag upp min fascination för Vasaloppet genom att titta på filmen Ur spår. Katia Winter spelar en medelålders stockholmstjej. Hon har dålig kontakt med sin dotter, super för mycket och livet är allmänt kört. Men då bestämmer hon sig för att tillsammans med sin högpresterande bror åka ”Vasan” och det slutar, så att säga, lyckligt.
Tanken bakom den här krönikan är inte att recensera en film utan snarare att påvisa vad som är bra med Sverige. Historiskt har folkbildningen alltid krokat arm med idrottsrörelsen. Devisen ”en sund själ i en sund kropp” må vara en klyscha men den är sann. Mentaliteten att bilda sig och hålla sig i form håller dock. Det är därför Vasaloppet är en så pass fin tradition som vi gör bäst i att upprätthålla.
När omvärlden dånar ska vi vara realister. Samtidigt som vi måste inse att det finns sådant som gör Sverige bra och kan få oss att åstadkomma stordåd. För att citera den evinnerlige Dalaambassadören Kalle Moreaus som så klart medverkar i Ur spår:
Nöjd dig inte, backa inte ur när dom svåra ögonblicken kommer. Glöm inte att det är nu du skriver din historia.
Kanske åker jag Vasaloppet nästa år eller Kortvasan. I alla fall kommer jag att stå och heja på och skänka Anders Pers en varm tanke.
