Det är sällan jag gillar att påvisa att jag har haft fel. Men när det kommer till frihetstiden ska jag villigt ta av mig hatten, lägga mig platt och säga att jag just hade det. Min uppfattning var att den alltid har setts som en föregångare till Gustav III eller ”Gustavs dagar”, men där hade jag otroligt fel. Anledningen till att jag insett detta är en ny avhandling från Umeå universitet av Daniel Andersson, där man helt enkelt visar att konceptet frihetstiden alltid har varit föränderligt.

För oss som växt upp under andra halvan av 1990-talet har ”frihetstiden” mest uppfattats som ett begrepp som kan kallas för det demokratiska förstadiet. Det var då vi hade Carl von Linné, Anders Celsius och en riksdag med något som skulle kunna kallas partier. En tid fylld av tankeförmåga, innovationer och briljanta monarker när det kommer till vetenskap. Som exempelvis drottning Lovisa Ulrika, och sanningen ligger nära detta, men det är inte lika sant som den verkliga sanningen.

Anderssons avhandling är en djupt fascinerande studie i historiebruk, då den visar att bilden av frihetstiden är just tidsbunden. Att man under det oskarianska 1800-talet såg det som kaos och att man under det demokratiska 1900-talet såg Gustav III som en despot som i princip förebådade diktaturen. På professionellt språk kallas det historiografi eller som jag själv skulle säga, historiebruket. Alla har på många sätt både rätt och fel. Frihetstiden var på många sätt kaos och Gustav III gjorde sig enväldig. Men bägge epokerna hade saker som man alltid vill kunna relatera till. Under frihetstiden hade vi bildandet av de vetenskapliga akademierna, som gjorde Sverige till en på många sätt tänkande nation och under Gustav III fick vi Svenska Akademien med hovpoeter som Leopold och Bellman. Bägge epokerna hade helt enkelt sina fördelar när man skulle komma att bygga det som är nationen Sverige.

Därför infinner sig frågan varför alla verkar vara så rädda för konceptet svensk historia som de är. Kanske bottnar det i att man som sagt är rädd för den delen av Sveriges historia som inte är en produkt av andra världskriget och välfärdsbygget. Ändå är det relevant. Vi är lika mycket produkter av Adolf Fredrik, Lovisa Ulrika, Anna Maria-Lenngren och Polhelm som vi är av Stikkan Andersson, Abba-Agneta och Lennart Hyland. Men vi vill ändå inte kännas vid de förstnämnda. Anledningen till detta vågar jag inte svara på. Men likafullt är frihetstiden en del av vårt medvetande och detta måste vi inse att den alltid är och kommer att vara. Det är därför som Daniel Andersson har åstadkommit en strålande avhandling om historisk mentalitet, och alla som vill inse att vår historia är äldre än 1945 uppmanas helt enkelt att läsa den. Kort sagt är det spännande.

Läs även: Lindén: När föddes Gustav Vasa?