Armand Duplantis är Sveriges, och världens, just nu ledande friidrottare. Det torde vara uppenbart för den som läst tidningar eller sett på sportsändningar. Guldet i stavhopp i friidrotts-VM är något att glädjas åt, och inte att undra på att Avesta satt upp hans världsrekord i höjdhopp på den lokala stoltheten, som är världens största Dalahäst. Ändå blev hans vinst inte omskriven som förr och på det sätt som jag själv minns, halvt som halvt, från en värld med papperstidningar och utan internet. Men det är ingenting som oroar utan snarare ett intressant tankeexperiment.

När jag såg Duplantis tänkte jag på att inte fler hade sett hans prestation. Förvisso blev han hyllad i kvällstidningarna men han ”dominerade” inte medieflödet, som man säger på journalistsvenska. Det går att jämföra med när Patrik Sjöberg satte världsrekord i höjdhopp på 2,42 m 1987. Alla fanns på den tiden samlade runt vad man skulle kunna kalla för den moderna lägerelden, det som vi kallar massmedia.

Anledningen till att ordet ”lägereld” används är att media förut förenade Sverige. Men inte bara på ett positivt sätt. Alla såg på samma sak för det fanns inga alternativ. Självklart kunde detta ha positiva konsekvenser, att titta på Nacka Skoglund, Ingmar Stenmark eller för den delen bronshjältarna från 1994 är en annan sak än att bli anbefallen att läsa exakt samma media. Vill man dessutom röra sig bort från vad som kallas ”polarisering” kan man peka på den mångfald som internet har skapat. När man förr behövde brevvänner och formella organisationer som administrerade dessa brev kan vem som helst idag hitta gelikar på internet och kanske känna att livet blir lite roligare.

I helgen går NärCon av stapeln. Det är Nordens största cosplay och spelfestival. För den som inte vet vad det handlar om är det i grova drag att klä ut sig, men också att komma till lags med en identitet eller kanske mer så här: Om du är obekväm i din vardag får du i alla fall några dagar om året vara glad att du är en Star Wars-riddare och träffa likasinnade. En sådan mötesplats har hjälpts av internet, vilket också har bidragit till vår ”polariserade tid”.

Det är självklart att Armand Duplantis förtjänar att hyllas. Han är en titan som gör friidrotten mer intressant för gemene man. Men det handlar också om att människor idag har mer att välja mellan. Det här helt enkelt inte fel att titta på något annat och det är definitivt inte fel att ha någon annan passion. Således går det som man gillar att kalla polarisering också att kalla för mångfald. Kanske inte inom politiken, men när det gäller medieutbud, vilket kan vara en fördel.

Grattis Duplantis – det är inget fel att vi alla inte tvingades se dig sikta mot stjärnorna.