Hej! Jag heter Linn och det är jag som var juden i Vänsterpartiet. Jag var nog knappast ensam om det, men ni förstår säkert mitt ytterst seriösa skämt då man kanske inte är ensam jude i V, men man är alltid ”juden”. I över tjugo år var jag det svarta fåret i ett parti som dömer mig för den jag är, men som samtidigt säger att rasism är dåligt. I bästa fall kallades jag ”den snygga israelen”, men utefter hur jag blivit bemött så var jag nog ”juden” trots allt.

Det var kommunist-Nicke som lockade in mig i denna galenpanna till organisation, någonstans där kring år 2000. Nicke var en typisk Ung Vänstrare. Ni vet säkert vilken typ jag menar.

Vid det laget hade jag inte uppfattat att alla i kretsen fokuserade på godhetssignalering, snarare än att faktiskt vara konsekvent goda. Jag gick på allt snack om allas lika värde och de rikas ondska och girighet, bla bla bla.

Vänstern tenderar att dra till sig samhällets svagaste, de som inte vet vilka de är och var de hör hemma, de utstötta, de underliga. Jag dömer inte, det är ju det hela deras politik går ut på, att jämna ut saker så att de svagaste lyfts. Eller kanske snarare att de starka sänks, om man ska vara mer korrekt. Det är inte särskilt konstigt att de söker sig dit.

En gång i tiden var jag en av de svaga, en av dem som letade sin identitet på helt fel platser. Jag led av depression och dålig självkänsla och skulle ge vad som helst för en plats där jag kände mig trygg, en plats av samhörighet och gemenskap.

Idag undrar jag hur det kommer sig att jag stannade i över två decennier. Jag undrar lite var min hjärna var och hur jag egentligen tänkte när jag som jude, sionist och halv-israel omringade mig med terrorbejakande islamister. Allt jag kan säga är att jag var ung och dum. Någonstans skav skon vid vartenda möte, men jag var envis och inbillade mig att dessa personer var mina vänner. Det visade sig när jag gick över till SD att de nog inte var mina vänner trots allt, för ingen av dem var intresserade av att ha kontakt med mig efter det. Underligt kan man tycka.

Jag skulle säga att era uppfattningar om vänstern nog stämmer i hög grad. De är pretentiösa, skrikiga och missanpassade även inom den interna kretsen. Jag har sagt det förut, men det finns en rangordning där vegetarianen är bättre än köttätaren, veganen bättre än vegetarianen, och har man varit mänsklig sköld i Palestina ligger man högst upp i näringskedjan.

Det är koko, jag vet, men godhetssignalering är vad det är, och vet man inte själv vem man är kan man alltid hävda sig mot andra, även om man är vänner. Tydligen. ”Cringe”, som ungdomarna säger (kanske).

Linn Johansson Leinonen (SD)

Student, krönikör och opinionsbildare

Följ Linn på X HÄR

Följ Linn på Facebook HÄR