För en vecka sedan var familjens flytt till det förlovade landet, Israel, färdig. Efter mycket byråkrati och många hinder på vägen så sitter vi nu här i vår lägenhet på femtonde våningen och tittar ut över skyskraporna i Tel Aviv och Bat Yam. Känslan är på ett sätt surrealistisk, på ett annat sätt fullt verklig, men frågan är om jag verkligen har förstått att vi nu bor här, i oljudet och kaoset.

Jag märker en tydlig skillnad i mentaliteten här jämfört med Sverige. Människor här är inte rädda för att tala för sig eller att ta för sig, vilket jag själv inte heller är. Men på något sätt är jag fortfarande för svensk, fortfarande för försiktig. Kort sagt finns det en hel del att vänja sig vid innan vi verkligen kan kalla oss israeler.

Jag har kunnat se att vi som migranter välkomnas med öppna armar här. Min man som är ”goy”, alltså icke-judisk, välkomnas precis lika varmt som jag själv och våra barn görs, och var jag än tittar kan jag se människor från olika ursprung med olika kulturella drag. Jag kan inte känna igen något drag av vad väst kallar för apartheid. Ingenstans ser jag någon behandlas annorlunda för att de är av annan religion eller ras. Jag är starkt övertygad om att om fler hade satt sin fot i detta land hade de haft en annan bild av situationen.

Den bild som ges av Israel i svenska medier är en bild jag inte kan känna igen och jag sörjer att mina medmänniskor i Sverige inte har förmågan att förstå situationen på ett mer nyanserat sätt. Jag ser ett folk som gör allt för att kunna leva ett vanligt liv, med jobb, barn och nöjen. Jag ser ett land som firar liv, som ser liv som bland de viktigaste sakerna att bevara. Jag ser också att landet har hamnat i en sits där behovet av att leva i beredskap har vuxit upp från årtionden av konflikter och terrorattentat.

Att förståelsen för det israeliska folkets säkerhet helt förbises i konflikten är en tragedi, minst sagt. De militära insatserna i landet har inte uppstått ur ett vakuum. Jag ser beväpnade vakter vid köpcentrum, metalldetektorer och genomsökningar av väskor vid alla statliga byggnader. Dessa är saker som är främmande för gemene man i Europa, men som har uppstått i Israel på grund av intifadorna och det konstanta hotet från landets grannar. Alla är berörda, oavsett ras eller religion.

Attackerna mot Gaza och Libanon kommer från att Hamas och Hizbollah skickar raketer med några dagars mellanrum. Checkpoints i Judeen och Samarien, annars känt som Västbanken, beror på att det har skickats terrorister in i Israel för att utföra dåd mot den israeliska befolkningen, attacker som urskillningslöst tagit livet av judar, kristna och muslimer.

Läs även: Dadgostar (V) poserar framför kartor där Israel utraderats

När ska västvärlden se att Israel har all rätt att försöka skydda sin egen befolkning? När ska de se att den högsta önskan för Israel är bestående fred. Inte vapenvila, utan fred. Jag tror att jag talar för de allra flesta israeler när jag säger att det enda målet i slutändan är att kunna leva sida vid sida med våra grannar och att kunna ha känslan av att vi vill varandra väl. Inga fler bomber, ingen mer terror. Bara ett liv där vi kan förvänta oss att aldrig behöva höra larm och bomber igen.