Splittringen i svensk politik handlar inte om en woke vänster mot en främlingsfientlig höger. Importera inte utländska kulturkampsbegrepp, säger Sven Otto Littorin i en text ursprungligen publicerad på Facebook. Det är två sidor av svensk luthersk etik som krockar med varandra och skillnaderna är inte värre än att de går att överbrygga.
Jag har funderat mycket på de senaste årens debatt om invandring, integration och pendeln som svängt så kraftigt - från reglerad invandring med fokus på arbetskraftsinvandring till i princip öppna gränser och så tillbaka till en stram invandringspolitik. Det låter ibland på debatten som vi är extremt splittrade - en wokevänster och en smått främlingsfientlig höger. Jag tror inte alls det stämmer. Vi befinner oss snarare i ett inomlutherskt arvskifte - två djupt rotade impulser i samma kulturella jordmån som länge förstärkte varandra och som under femton år har dragits isär.
Det första svenska svaret var kommunitärt, inte woke. När Sverige öppnade sina gränser för bosnier på nittiotalet, irakier på tvåtusentalet och syrier 2015 var motivet sällan postkolonialt eller identitetspolitiskt. Det var närmast bibliskt. Älska din nästa som dig själv. Den barmhärtige samariten gick inte förbi den slagne mannen vid vägkanten. För en luthersk kultur där varje yrke är en kallelse från Gud och varje människa har samma värde inför altaret, var det självklart att också främlingen är en nästa. Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan” var inte ett vänsterprojekt; den breda svenska konsensusen om en generös flyktingpolitik var en sekulariserad version av kallelsen att ta hand om den som flyr undan ondskan. Det var snarare folkhemmet utvidgat.
Men kontraktet började uppenbart knaka. Samhällskontraktet fungerar bara så länge alla är med i det. Ett välfärdssystem som finansieras med några av världens högsta skatter och som vilar på extraordinärt högt förtroende – mellan medborgare, mellan medborgare och stat, mellan klassrum och föräldrar – tål inte hur stora påfrestningar som helst. När integrationen brast, när parallellsamhällen växte, när skjutningar och sprängningar blev vardag i förorten, när elever lämnade grundskolan utan godkända betyg och socialförsäkringssystem förbrukades av människor som inte hunnit bidra till dem, då noterade den lutherske medborgaren något ofrånkomligt: det här går inte ihop.
Den andra rörelsen är därför inte primärt främlingsfientlig – den är skötsam. Den lutherska skötsamheten – ordning, plikt, ansvar för helheten – är lika djupt rotad i svensk kultur som kärleken till nästan. När arbetaren i Skövde, sjuksköterskan i Borås eller pensionären i Söderhamn vänder sig mot en fortsatt stor invandring är hon i regel inte driven av rashat. Hon konstaterar att hennes mors pension, hennes barns skola och hennes egen trygghet finansieras av ett system som inte tål vilka belastningar som helst, och hon kräver av sina förtroendevalda att de förvaltar det med samma omsorg som hon själv förvaltar sin egen lön. Det är ett krav på ordning och reda – ett arketypiskt lutherskt krav.
Båda impulserna har samma rot. Luther lärde att kristen kärlek inte är kravlös välvilja utan ansvarsfull tjänst. Den som verkligen älskar sin nästa måste också vårda de institutioner – familjen, församlingen, det världsliga regementet – som gör det möjligt att fortsätta älska sin nästa imorgon. Att försvara välfärdsstaten är därför inte ett svek mot medmänniskan. Det är samma plikt på en annan tidsskala. Och omvänt: att vägra hjälpa den som flyr undan kriget är inte ordning, det är hårdhet. Det är därför debatten har varit så svår. Det är inte två moraliska världar som krockar, utan två sidor av samma.
Den politiska uppgiften framöver är inte att välja sida i ett kulturkrig. Den är att återförena de två lutherska impulserna i en politik som både kan ta emot den förföljde och försvara det kontrakt som gjorde svenskt välstånd och svensk välfärd möjliga från första början. Det är en svårare uppgift än någondera ytterligheten erbjuder – och det är precis den uppgift som svenska väljare i val efter val har bett sina partier att lösa.
Lätt? Alls icke. Men nödvändigt. Och det behöver göras med grund i det vi brukar vara bra på i Sverige: hederlig social ingenjörskonst utan stora överord. Ordning och reda. Svåra beslut där de är nödvändiga.
För mig är det uppenbart att samhällskontraktet måste återupprättas och bevaras. Det har gjort Sverige till ett av världens rikaste länder - både i kronor och ören och i form av ett samhälle man vill leva i. Utan det har vi varken råd med vår egen framtid eller någon annans.
Men så här under ett valår kanske vi ska påminna varandra om att vara lite försiktiga med orden. Den som förfäktar en mer generös flyktingpolitik är inte med nödvändighet dum i huvudet. Och den som vill ha en mer restriktiv är inte givet en kallhamrad cyniker.
