KRÖNIKA. Moa Berglöf, talskrivaren bakom Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”, var upprörd över att Moderaterna i helgen la fram ett förslag om minskad asylinvandring ihop med KD, L och SD. På Facebook skrev hon: ”Jag skäms. Jag är förtvivlad. Att det parti jag lade nästan tjugo år på väljer den här vägen – ihop med Sverigedemokraterna – är så sorgligt” (2/5).

I SvD:s podd menade hon att det inte är Ulf Kristersson som styr nu, utan Jimmie Åkesson som viftar med taktpinnen (3/5). 

Men även om M svajade åt vänster under Berglöfs egen tid i Reinfeldts stab är minskad asylinvandring en mer naturlig M-linje. Förändringen är inte ett svassande efter SD, utan handlar om en återgång från att vara MP light till att bli M igen. 

Värnandet om individens frihet från staten ligger nämligen i Moderaternas DNA. Och så länge Sverige har en omfattande välfärdsstat – där priset för att ta emot migranter betalas av skattebetalarna – är det självklart att begränsa.

För en klassiskt liberal är detta glasklart. 

Det var ett förödande snedsteg att driva en politik som var mer rödgrön än blå i strävan efter att stänga dörren till SD. 

Reinfeldt meddelade strax innan det berömda talet 2014 att ökat flyktingmottagande kommer att begränsa reformutrymmet. Han ville alltså pressa folk att minska sina välfärdskrav i syfte att ta emot fler migranter. 

Hur liberalt var det? Hur moderat? Hur respektfullt mot skattebetalarna?

Det fanns försök till sans även då. 2009 presenterade en arbetsgrupp inom M en rapport om en ny invandringspolitik. Frontpersonerna var Ulf Kristersson, Elisabeth Svantesson och Tobias Billström, det vill säga personer som i dag styr.

De hade sett hur många invandrare blev utan jobb. Hur alltför många koncentrerades till redan segregerade och trångbodda bostadsområden. De kom med skarpa förslag. Den som fått nej på sin asylansökan måste lämna, den som valde kommuner med många invandrare skulle få lägre ersättning, medborgarskap som givits på felaktiga grunder skulle kunna återkallas och kunskaper i svenska skulle bli krav för medborgarskap.

Men denna klassiskt moderata linje fick inte gehör och i stället blev det en generösare variant. 2011 slöts avtal med MP om att ge välfärd åt papperslösa. Reinfeldt sa att det var ”ett vägval som stänger dörren för främlingsfientliga krafter” (SVT 3/3 -11).

Jaha. Fokus på att inte ge SD makt alltså. Strunt samma vad som hände med svenskarnas ekonomi som konsekvens? Detta var så tossigt – och på tvärs mot Moderaternas grundsyn! 

M tror ju på öppenhet, men när det kommer till välfärdsstaten blir det nödvändigt att minska friheten – annars minskar andras frihet. Enkel matematik. Man kan säga ”men sänk bidragen då i stället”, men hur många borgerliga politiker har inte försökt med det utan att lyckas? Det är infantilt att tro att det vore en lösning i nuet. 

Nu styr Ulf Kristersson partiet och M är åter i sin liberalkonservativa hemvist. Tack och lov verkar tiden som miljöpartister vara förbi. Märta Stenevi (MP) säger nämligen att vi kan ta emot fler. Även Aida Badeli, språkrör för Grön ungdom, vill ”öka invandringen” (Expressen 3/5). För att lösa integrationen behövde samhället visst bara ”kraftsamla” kring boende och tillgång till arbetsmarknaden. Abrakadabra. Om det vore så enkelt borde väl alla de som saknar jobb och bor trångt ha varit chefer och bott på slott redan, eller hur? 

Denna tjolahoppsan-politik höjer skatter och kostar massor. Och gör att även den som i grunden tror på frihet måste kräva ansvar, och den som gillar öppenhet åberopa ordning. 

En dag kanske Moa Berglöf förstår liberalkonservatismens fina balans. Till dess finns alltid MP. För M blir förhoppningsvis aldrig gröna igen. Puh.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör i Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.