PRINCETON – Kollapsen av Greensill Capital, ett Londonbaserat företag specialiserat på finansiella tjänster, gav oss en läglig men dyrköpt varning om ett flertal trender i vår samtid. Uppenbarligen behöver vi vara på vår vakt mot en övertro på finansiella innovationer. Men vi måste också rikta mer ljus mot storföretags dolda lobbyverksamhet, riskreglering och andra frågor i skärningspunkten mellan stat och kapital.

Greensill har, enligt källor, försökt utnyttja den tidigare brittiske premiärministern David Cameron för att locka Saudiarabiens regering att pressa investerare att bidra med mer pengar till SoftBank, så att SoftBank i sin tur kunde öka sitt stöd till Greensill. Senare, efter pandemins början, ska Cameron enligt uppgift ha bedrivit lobbyverksamhet till förmån för att Greensill skulle få tillgång till ett nödlåneprogram. Dessutom ska han ha pressat den brittiska offentliga sjukvården (NHS) att börja använda en app – ägd av Greensill – för att betala NHS-personalen daglig, i stället för månatlig, lön.

Men det faktum att Greensill försökte sälja in en avancerad betalningsapp betyder inte att företaget var en verklig finansiell innovatör. I själva verket begränsades dess finansieringsverksamheter i stort sett till ett enda företag, med en smal inriktning på stålindustri; nämligen den indiske affärsmannen Sanjeev Guptas GFG Alliance.

Varför skulle regeringstjänstemän i länder som Saudiarabien och Storbritannien lita på ett sådant företag?

Det ytliga svaret är att Greensill sålde spännande nya finansieringsprodukter som skulle hjälpa saudierna att modernisera sin hantering av den årliga pilgrimsfärden till Mecka, och NHS att effektivisera sin lönehantering.

Och ändå innebar dessa erbjudanden inget nytt. Den omfattande finansialisering som inleddes i slutet av 1900-talet har länge drivits av så kallad värdepapperisering – som tillåter företag att skapa en aldrig sinande ström av ”nya” (finansiella) produkter. Tekniken går ut på att bunta ihop en mängd olika tillgångar för att skapa ett till synes säkrare eller mer transparent paket, som sedan kan delas upp och marknadsföras på nytt enligt olika kriterier. I slutändan kan risker av olika typer och på olika nivåer delas upp och säljas till aktörer som är villiga att inneha dem.

Efter finanskrisen 2008 beskylldes värdepapperiseringen för att öka risktagandet snarare än minska det, och euforin kring tekniken dämpades betydligt. Men användningen dog inte ut med det. När det gäller finansiären Lex Greensills företag som bär hans namn, tillämpades värdepapperisering för att paketera och sälja lån till stora finansinstitut som Credit Suisse.

Greensill var en viktig aktör inom nischmarknaden för finansiering av leveranskedjor, där en långivare mot avgift förskotterar betalningar till en större inköpares leverantörer. Detta torde vara ett okänt fenomen för de flesta läsare; men det är inte nytt. Historiker ser det faktiskt som världens äldsta finansieringsform. Den uppstod i en tid då köpmän i allmänhet saknade pengar för att betala sina frakter innan varorna hade distribuerats eller sålts. Att ge köpmannen kredit med en faktura eller ett betalningslöfte som säkerhet tillgodosåg således ett tidigare ouppfyllt behov. Det kan påvisas att processen var känd till och med för de gamla mesopotamierna.

Men framför allt var leveranskedjefinansiering kärnan i senmedeltida och tidigmodern bank- och finansverksamhet. Här var växeln den avgörande nyheten, ett dokument som innebär ett krav på betalning av ett visst belopp vid en senare tidpunkt. Köpmän kunde köpa en växel och skicka den till det land från vilket de ville importera varor. Där kunde den användas av en annan köpman som säkerhet för en exporterad produkt – till exempel en ullbal. Denne köpman kunde sedan lösa in växeln hos den ursprungliga utgivarens ombud.

Det viktigaste var att denna process eliminerade behovet av att transportera stora mängder kontanter. Men hanteringen fungerade också som ett tidigt kreditinstrument: Eftersom utgivarna av växlar ofta arbetade med stora kundinsättningar kunde de samtidigt ägna sig åt annan bankverksamhet.

Greensill – men särskilt hans okritiska fordringsägare (främst SoftBank och Credit Suisse) – skulle ha gjort klokt i att studera några av dessa medeltida banker av vilka de bäst dokumenterade är de som verkade i Florens. Bland de florentinska bankerna är Medicibanken (vars ägarfamilj också var beskyddare av konsterna, politiker och inte sällan påvar) ännu den mest berömda.

I The Rise and Decline of the Medici Bank: 1397–1494 förklarar den flamländske 1900-talshistorikern Raymond de Roover bland annat hur banken drev filialer inte bara i Rom, Venedig, Neapel och Milano, utan också, genom partneravtal, i Avignon, Genève, Brygge och London.

Filialerna i Brygge och London var de mest problematiska, delvis på grund av det geografiska avståndet, men också för att de ständigt behövde samverka med starka och oförutsägbara statsmakter. Därför behövde Medicibankens lokala agenter bedriva intensiv lobbyverksamhet och erbjuda förmåner till värdsliga härskare i utbyte mot tjänster, till exempel tillstånd att exportera de varor (ull) vilkas handel de finansierade. Detta gjorde att banken kom att låna ut mer och mer pengar till regeringar, som använde medlen för sina egna syften.

Men Medicibankens finansiering av Rosornas krig i England introducerade en kritisk finansiell svaghet. Eftersom Londonfilialen behövde låna ut allt större belopp till Edward IV för krig och hemgifter som skulle säkra politiska allianser, lämnade den första agenten i avsmak. Han ersattes av Gherardo Canigiani, som kom att bli en hängiven anhängare till kungen – på bekostnad av bankens intressen. I slutändan var partnerskapet tvunget att avvecklas genom konkurs.

Medicibanken – som helt gick omkull några år senare – blev en föredömlig lärdom för Niccolò Machiavelli, vars Florentinsk historia tillskrev bankens fall det faktum att dess filialchefer själva hade börjat agera som prinsar. Denna berättelse utnyttjades senare av Adam Smith för att visa hur statliga företag (som Medicibanken hade utvecklats till) var korrupta och slösaktiga, vilket tillät Lorenzo den Magnifike att utnyttja ”de statliga intäkter som han hade till sitt förfogande”.

Shakespeare gav också ett varningens ord. Köpmannen i Venedig inleds med att köpmannen Antonio skryter om hur väl hans portfölj är diversifierad. ”Jag har lyckan att / ha mina företag på flera kölar / och flera orter, och min egendom / är inte byggd på årets resultat. / Nej, det är inte därför jag är nere.” (Övers. Lars Huldén 1994.) Men snart nog går Antonios skepp och deras last i kvav, vilket lämnar honom utan medel att återbetala sina skulder.

Lärdomarna från skärningspunkten mellan pengarnas och politikens världar gick inte Machiavelli, Shakespeare och Smith spårlöst förbi. Kan vi fortsätta att ignorera dem?

Harold James är professor i historia och internationella relationer vid Princeton University och senior forskare vid Center for International Governance Innovation. Han är specialist på tysk ekonomisk historia och globalisering och medförfattare till The Euro and The Battle of Ideas samt författare till The Creation and Destruction of Value: The Globalization Cycle, Krupp: A History of the Legendary German Firm, Making the European Monetary Union och den kommande The War of Words.
 

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.