HAMBURG. I decennier har Frankrike och Tyskland betraktats som Europas styrande ”duo” eller till och med dess ”motor”. Tillsammans har de arbetat för att ena kontinenten. Men för att fortsätta med metaforerna; Frankrike har velat ratta en leasad Euro-Porsche där båda står för hyran, medan tyskarna insisterat på att ransonera bensinpengarna. När nu en rad kriser – från Belarus till Nagorno-Karabach – dyker upp använder de två länderna inte ens samma vägatlas.

stater ingår inte äktenskap. De följer intressen, inte varandra.

Det är knappast någon överraskning. Tysklands förre utrikesminister, Sigmar Gabriel, har uttryckt det som att Frankrike och Tyskland ”har olika sätt att se världen”, och därmed också ”skilda intressen”. Sanningen är att Frankrikes och Tysklands olika vägval är nästan lika gamla som Europeiska unionen.

Denna åtskillnad är lika mycket ett problem för dagens franska och tyska ledare – president Emmanuel Macron och förbundskansler Angela Merkel – som för deras imponerande föregångare, Charles de Gaulle och Konrad Adenauer, ända sedan de för 60 år sedan sträckte sig över floden Rhen för att förenas. Tanken var att göra pålitliga vänner av urgamla fiender. Men stater ingår inte äktenskap. De följer intressen, inte varandra.

När två makter är så jämbördiga blir frågan alltid vilken som ska leda och vilken som ska följa. Tvivelsutan vill den hyperaktive Macron styra Europa (precis som, om sanningen ska fram, alla hans föregångare i Elyséepalatset). Samtidigt fortsätter den strävsamma Merkel att betona Tysklands företräden.

I temperament är Macron den direkta motsatsen till Merkel. Macron har ett starkt behov av att stå i rampljuset.

Dagens skillnader handlar också om personligheter. I temperament är Macron den direkta motsatsen till Merkel. Macron har ett starkt behov av att stå i rampljuset. Merkel, som på hemmaplan kallas Mutti (mamma), följer en vältummad manual för kontinuitet och försiktighet.

Detta märks också i utrikespolitiken. Sedan han blev president 2017 har Macron i tur och ordning uppvaktat USA:s president Donald Trump, Rysslands Vladimir Putin och Kinas Xi Jinping, bara för att varje gång åka hem besviken. Frankrike spelar helt enkelt i en lägre division. Merkel, å sin sida, har markerat avstånd till Trump, Putin och Xi.

Macron har dessutom förklarat Nato “hjärndött” och upprepat Trumps beskrivning av försvarsalliansen som ”överspelad”. En tysk förbundskansler, däremot, skulle vara den sista att släcka lyset i Natos högkvarter i Bryssel. Nato har trots allt stått garant för Tysklands säkerhet i sjuttio år – dessutom till kraftigt rabatterat pris.

De senaste fransk-tyska meningsskiljaktigheterna gäller östra Medelhavet. Grekland och Turkiet – båda medlemmar av Nato – hotar att hamna i konflikt över vem som äger rätten till havsområden med utvinningsbar naturgas. Macron skyndade att ställa sig på Greklands sida, skickade krigsfartyg och stridsflyg till området, med löften om ytterligare vapen. I september stod han värd för ett toppmöte på Korsika, dit sex andra EU-länder kring Medelhavet bjudits för att utgöra motvikt till Turkiet. Tyskland var inte på plats.

I stället mumlade Merkel plattityder om en ”mångfacetterad relation” med Turkiet, som måste ”balanseras försiktigt”. Tysklands intressen är uppenbara: Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan vaktar gränsen mellan Turkiet och Syrien mot ett ohämmat inflöde av flyktingar från Mellanöstern, som vid minsta chans skulle ta sig till Tyskland. Om Erdoğan utsätts för provokationer kan han vrida på kranen när han så önskar.

Nyligen deklarerade Merkel att ”Europas stund” kommit i en ”aggressiv omvärld”. Men om inte Frankrike och Tyskland kan dra åt samma håll, hur ska det då vara möjligt för övriga 25 medlemsländer?

Till detta kommer den uppblossande konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach. Här har Macron, Putin och Trump insisterat på att de båda länderna omedelbart ska ingå förhandlingar, medan Erdoğan har ställt sig på de muslimska azeriernas sida mot det kristna Armenien. Tyskland är emellertid bara ”bekymrat”, då Merkel inte har råd att markera avstånd till Erdoğan.

När stora delar av Beirut i augusti jämnades med marken av en fruktansvärd explosion, skyndade Macron till Libanon. Han lovade att organisera en internationell biståndskonferens, utan att ha samordnat detta med Merkel. Frankrike, som efter första världskriget kontrollerade Levanten, vill hålla en dörr öppen för att behålla sitt regionala inflytande. Tyskland har inga strategiska intressen i området och backar instinktivt så snart något som liknar eskalering kan anas. Skilda intressen, skilda strategier.

Tyskland håller även distans till Libyen, vars inbördeskrig har dragit till sig Ryssland, Egypten, Saudiarabien, Turkiet och Frankrike. För egen del kan Tyskland inte göra mer för Mellanöstern än att enligt gammal vana stå värd för ytterligare ett fredssamtal i Berlin.

Detta var bara en kort lista över fransk-tyska utrikespolitiska skiljaktigheter under de senaste månaderna. Den bekräftar dock ett mönster. Frankrike föredrar att gripa in, medan Tyskland föredrar att hålla sig i bakgrunden. Nyligen deklarerade Merkel att ”Europas stund” kommit i en ”aggressiv omvärld”. Men om inte Frankrike och Tyskland kan dra åt samma håll, hur ska det då vara möjligt för övriga 25 medlemsländer?

Orsaken till detta är strukturell. Summan av 27 är inte lika med ett, vare sig det gäller Ryssland eller Belarus, där president Aleksander Lukasjenko bestämt sig för att krossa demokratirörelsen. När de 27 försökte formulera sanktioner mot Belarus, vägrade lilla Cypern om inte resten gick med på att bestraffa Turkiet för att illegalt ha bedrivit prospektering för naturgas i Medelhavet.

Det var en förutsägbar utveckling. Cypern är i praktiken en ekonomisk koloni till Ryssland och Lukasjenko är Putins anförvant. Efter flera veckors slitningar gav Cypern till slut efter. Nu kommer EU att utfärda sanktioner mot 40 ukrainska tjänstemän – en bestraffning som knappast ger Lukasjenko några skäl att packa ihop.

Även om Frankrike och Tyskland skulle marschera tillsammans kommer de övriga att gå i sin egen takt av fruktan för duons dominans.

EU är världens näst största ekonomiska makt, större än Kina, och har på pappret lika stor militär makt som USA. Men ekonomiska resurser i sig gör ingen strategisk aktör. Om så vore fallet skulle Schweiz vara en stormakt.

Självklart kommer ingen europeisk ledare att avstå möjligheten att hänvisa till Europas gemensamma öde. Men i fallet EU betyder ”enighet” ofta motsatsen till ”handlingskraft”, det vill säga förmågan att agera som en helhet. Ett block som omfattar 27 stater, och som underkastas kravet på enhällighet i frågor som medlemmarna betraktar som väsentliga, kommer aldrig att bli en strategisk aktör, eftersom det alltid kommer att styras av en minsta gemensamma nämnare som alla kan acceptera.

Även om Frankrike och Tyskland skulle marschera tillsammans kommer de övriga att gå i sin egen takt av fruktan för duons dominans. EU:s medlemsstater kommer aldrig att låta avgörande, strategiska frågor underkastas majoritetsstyre – så länge de inte smälter samman till ett Europas Förenta Stater.

Josef Joffe är chefredaktör för tyska veckomagasinet Die Zeit och fellow vid Stanfords Hoover Institution.

Copyright: Project Syndicate. Översättning: Bulletin.