När Magdalena Andersson kritiserar regeringens avsaknad av tillväxtplan fortsätter hon själv sprida myten om grön omställning som tillväxtmotor. Men statligt subventionerad tillväxt riskerar att bli lika bräcklig som Sovjetunionens planekonomiska expansion.
I dagens Riksdagsdebatt kom Magdalena Andersson som vanligt retoriskt sett väl förberedd, med ett antal one-liners, inklusive om den gamla historien om Jimmie Åkessons bröllop.
Tyvärr tog hon inte med sig någon tillväxtplan, samtidigt som hon kritiserade regeringen för att sakna en sådan. Istället fortsätter Andersson att upprepa myten om att den gröna omställningen ska driva framtidens tillväxt.
Först, ett klargörande: I den mån ”grön omställning” leder till effektivitetsförbättringar, så kan den såklart leda till tillväxt. När Sverige och Europa i stort bygger kärnkraftverk som producerar el billigare än till och med fossila bränslen, så är det tillväxtskapande. Den typen av omställning hade dock skett knappt utan några statliga incitament.
När man inom politiken pratar om grön omställning, så menar man inte den som sker genom naturliga marknadssignaler, utan den som sker genom politisk styrning.
Den typen av ”tillväxt” är väldigt bräcklig -- fråga Northvolt och Skellefteå. Ett företag vars tjänster och produkter har en genuin efterfrågan från konsumenter på den fria marknaden behöver oftast inte oroa sig för politiska skiften och svängningar.
Företag i den ”gröna” branschen är dock oftast beroende av stora subventioner från staten och/eller EU för att gå runt, vilket gör att alla jobb och tillväxt som skapas egentligen är en sorts papperskonstruktion som kan försvinna lika snabbt som de tillkom, om subventionerna av ett eller annat skäl försvinner.
Detta skapar också ett incitament för de här företagen att bedriva lobbyism. Min egen erfarenhet från Europaparlamentet är att inga företag är så aktiva lobbyister som de vars hela verksamhet hänger på EU-politikernas välvillighet.
För dessa företag är det bättre spenderade pengar att bjuda EU-politiker och tjänstemän på lyxiga middagar, än att lägga samma pengar på att marknadsföra sig till vanliga konsumenter. Det är ju politikerna som, med hjälp av våra skattemedel, är företagens verkliga ”kunder”. I längden leder detta såklart till att demokratin och förtroendet för institutionerna undergrävs.
Ju större del av ekonomin som subventioneras, eller skapas genom arbiträr lagstiftning, desto svårare blir det också att avgöra hur ekonomin egentligen går. En ekonomi kan skapa mycket, men om det som skapas är efter politiska önskemål snarare än efterfrågan från konsumenter, så blir BNP ett minst sagt trubbigt mått på vanliga människors levnadsstandard.
Det kanske mest extrema exemplet på detta är Sovjetunionen, som faktiskt många år hade en alldeles utmärkt tillväxt, så till den milda grad att vänstertyckare i Sverige beskrev Sovjet som ett föregångsland och ekonomiskt mirakel. Problemet var att ”tillväxten” bestod i en ständigt ökande militarisering med högre försvarsutgifter.
Samtidigt som stridsvagnar rullades ut från de löpande banden så gapade butikshyllorna tomma. All den arbetskraft som togs upp av Röda armén ledde till att inte tillräckligt många fanns kvar för att tillverka vanliga konsumentvaror.
Bilderna på Rysslands förre president Boris Yeltsin när han för första gången under sent 1980-tal besökte USA och fick se en amerikansk matbutik är berömda. Yeltsins syn på kommunismen förändras på ett ögonblick, och redan på resan hem beskrev han för sina sovjetiska medresenärer kommunismen som ett brott, och sa att ryssarna skulle göra revolution om de visste vilken levnadsstandard kommunismen berövat dem på.
I Magdalena Anderssons Sverige ska av allt att döma en krympande produktiv ekonomi subventionera en växande ”grön” ekonomi, likt Sovjets ekonomi subventionerade den kapprustande militären. Risken är stor att vi till slut får ett överflöd av tygpåsar och batterier -- men inget att äta.
Självklart kan man argumentera för omställningen på andra grunder. Om klimatförändringarna verkligen är så katastrofala som exempelvis Extinction Rebellion och liknande extrema grupper gör gällande, så spelar tillväxt såklart ingen roll. Även en stagnerad, sovjetisk ekonomi är bättre än en obeboelig planet.
Detta katastrofscenario ligger dock långt ifrån forskarnas huvudscenario, där klimatförändringarna visserligen utgör en kostnad och ett sänke för tillväxten, men inte hotar civilisationen.
Om Magdalena Andersson tror att hennes politik kommer rädda planeten så får hon gärna vara öppen med detta.
Hon bör dock inte låtsas som att hennes ”gröna politik” kommer att leda till verklig tillväxt.
