När alla säger att integrationen är misslyckad blir frågan hur den ska kunna förbättras.

I Malmö vill de styrande Socialdemokraterna blanda olika grupper i boendet. Var femte nybyggd lägenhet ska gå till personer med försörjningsstöd eller till bostadssociala insatser. Tio procent av de nya lägenheterna kan användas av socialtjänsten för personer som inte klarar av sitt boende på egen hand. Dessutom ska, enligt kommunens nya markanvisningspolicy, ytterligare tio procent kunna sökas via bostadskön av personer utan egen arbetsinkomst.

Det blir ett slags tvingande solidaritet på bostadsmarknaden där fastighetsägarna för att få bygga nytt ska acceptera försörjningsstöd som inkomst, också i sitt äldre bestånd.

“Det är inte tanken att vi ska förmedla lyxlägenheter till dem med försörjningsstöd.”

– Bygger man hundra lägenheter är det max tio försörjningsstödstagare som kan bo där, men detta förutsätter en massa saker, säger kommunalrådet Andreas Schönström (S). Det förutsätter att det finns tio personer med försörjningsstöd bland de hundra första i bostadskön. Och det förutsätter att hyresnivåerna följer socialtjänstens norm.

Ingen lyx för försörjningsstödda

Tio procent blir ett tak. Om färre med försörjningsstöd finns bland de hundra första i kön blir antalet mindre. Det finns ingen gräddfil, betonar han.

– Det är inte tanken att vi ska förmedla lyxlägenheter till dem med försörjningsstöd. Tanken är att man inte ska ha en hög koncentration av försörjningsstödstagare någonstans. I Malmö kan man i dag peka ut hus och trappuppgångar och säga att där bor bara de som går på försörjningsstöd.

Man kan enligt Andreas Schönström uppmuntra integration på två sätt. Det ena är att göra ett mindre attraktivt område mer tilldragande så att människor stannar kvar och andra vill flytta dit. Här hoppas han att den planerade förtätningen av stadsdelen Rosengård ska ge resultat.

– Det andra sättet är att människor, som annars hade varit hänvisade till den typen av områden, faktiskt bosätter sig någon annanstans i Malmö. Genom att barnen växer upp i en stadsdel där man gör sina läxor när man kommer hem från skolan och alla vuxna går till jobbet åstadkommer man integration, säger han.

Drömmen om en stad utan segregation och skarpa gränser är gammal och ur den uppstod den sociala ingenjörskonsten. I sin senaste roman ”Dottern”, om Sverige efter folkhemmet, skriver Lena Andersson:

”Med klar vetskap om hur människan fungerar men med gott hopp om att hon kan förbättras är de sociala ingenjörernas planering sådan att olika typer av bostäder lagts nära varandra på det att människor från olika socialgrupper kan mötas på torg och i samfärdsmedel, i butiker och skolsalar, i idrottsföreningar och på föräldramöten, i de kommunala elljusspåren.” 

Drömmen om folkhemsstaden och betongförorterna

Samma ideal återkommer i Malmös markanvisningspolicy och i november skrev tre ledande lokala socialdemokrater i Kvällsposten att bostadsrätter behöver byggas i områden som domineras av hyresrätter och vice versa: ”En stad där invånarna lever sida vid sida och möts leder till ett tryggare Malmö.”

Den där blandade folkhemsstaden talades det ganska tyst om när miljonprogrammet byggdes mellan mitten på 60-talet och mitten av 70-talet. Redan från början pratade man kritiskt om betongförorter, social isolering och segregation. En lång rad åtgärder sattes tidigt in i ett försök att möta de problem som senare ändå bara växt och som numera dominerar samhällsdebatten.

– Rörligheten var trots detta större för några decennier sedan, säger Andreas Schönström.

"Vi måste ha en process där vi gör Rosengård och de här områdena – som i dag är otänkbara för väldigt många att bo i – mer attraktiva."

– Morsan var 17 år när jag föddes, farsan var 20. Med dagens system skulle vi inte ha haft någon bostad. Morsan hade studiebidrag och farsan gjorde lumpen. Det hade inte kvalificerat till någon bostad i dag, men då hade vi en fungerande bostadskö som gjorde att jag råkade växa upp på Ribersborg. Jag gick i skolan i ett attraktivt område. Det är klart att jag har fått en helt annan chans. Även om morsan inte hade mycket pengar växte jag upp i ett socialt sammanhang som är väldigt annorlunda än det som finns på Rosengård, Lindängen eller liknande områden i dag.

Borde man flytta halva Rosengård till Ribersborg så att de får samma chans som du?

– Vi måste ha en process där vi gör Rosengård och de här områdena – som i dag är otänkbara för väldigt många att bo i – mer attraktiva. Den mentala barriären i staden har alltid funnits och det är den vi nu försöker få bort genom att göra små långsiktiga rörelser i stället för projekt som inte förändrar någonting. Det gäller att förvandla de mest utsatta områdena inifrån och samtidigt se till att de nya, attraktiva områdena får en annan befolkningssammansättning.

Varför ska man blanda grupper med olika bakgrund?

– Det är viktigt att folk hamnar i sammanhang där det finns vissa fundamentala normer och regler som vi alla är överens om. Det handlar om att gå till jobbet och sköta skolan. Vi kan inte anpassa staden efter 184 olika nationaliteter, språk, kulturer, religioner. Enda sättet att få Malmö att fungera är att 184 nationaliteter blir överens om vilka värderingar som är gemensamma.

Bostadspolitik har stadens politiker främst kunna bedriva genom det kommunala bostadsbolaget MKB. Enligt förvaltningschefen Mats Nilsson lämnar MKB 15 procent av sina nyproducerade lägenheter till personer som inte själva kan skaffa en bostad. Kommunen står då som innehavare av förstahandskontraktet.

– Vi lämnar kanske 250 sociala lägenheter årligen till socialt utsatta och bostadslösa. MKB hör till de väldigt få husägare i staden som godkänner försörjningsstöd som inkomst. För det mesta går det bra och om man sköter sitt boende kan man efter ett år eller så få överta förstahandskontraktet, säger Mats Nilsson.

Konflikter i Limhamns sjöstad

En fjärdedel av Malmös intäkter kommer från det kommunala utjämningsstödet och staden har i sin tur en hög andel bidragstagare. Cirka en miljard betalas årligen ut i försörjningsstöd och Stadsrevisionen slog för ett knappt år sedan ner på de bristande kontrollerna i systemet.

“Folk är rädda för att uttala sig med namn.”

En av de nya stadsdelar som växt fram mycket snabbt i Malmö är Limhamns sjöstad, där småhus, bostadsrätter och hyreshus byggs i ett gammalt industri- och hamnområde. När MKB:s hyresgäster flyttade in i fyra nybyggda fastigheter i början av sommaren uppstod en konflikt, som i lokalpressen beskrevs som en motsättning mellan rika och fattiga. Klagomålen handlade om nedskräpning, vandalism, oväsen och barn som sprang omkring utan tillsyn. Flera unga barnfamiljer, som stått i kö för att få bostad i sjöstaden, har redan flyttat vidare för att slippa bråket.

– Folk är rädda för att uttala sig med namn, säger en person som bott i området i flera år och som vill vara anonym.

– Det blir så lätt vinklat i medierna och då blir man påhoppad. De som bor i fastigheter med problem känner sig inte trygga och vågar inte yttra sig. De skötsamma ska inte behöva bära bördan och flytta. I det finns ingen rättvisa.

Saknas: sociala och kulturella strukturer

Mats Nilsson hos MKB tycker att man gjort något av en höna av en fjäder.

– Det som är speciellt är att en stor andel av de nyinflyttade har försörjningsstöd och kanske inte är vana vid att bo på det sättet. När ett hus är nyproducerat och alla flyttar in samtidigt finns inte den sociala och kulturella struktur som kan hantera skillnader.

MKB har nästan 800 lägenheter i Limhamns sjöstad.

– Det är väldigt många människor på liten yta och man har olika referenser och uppfattningar om vad som är trivsamt, säger Mats Nilsson. Många ungar är ute på gårdarna, man är uppe på nätterna. Man använder de allmänna ytorna på olika sätt. Det är alltid svårt med olikheter. Om man har fem-sex barn som springer runt i lägenheten låter det högt hos dem som bor intill. En del är mer känsliga än andra.

Vid ett möte i början av hösten mellan boende och politiker kallades klagomålen rasistiska av oppositionsrådet Emma-Lina Johansson (V). Hon spädde sedan på i en debattartikel i Kvällsposten där hon talade om ”förakt, fördomar och rasistiska åsikter”.

Höga hyror, förstörelse och piketstyrkor

– Jag har inga problem med integrationen så länge man sköter sig, säger en av dem som var med på mötet. Det är oväsen på nätterna, soprummen är katastrofala. Folk sparkar ner lyktor och staket, föräldrarna har inte riktig koll. Barnen släpper in andra i garagen. Det har varit drogförsäljning, bordellverksamhet och överfall.

Betalar man höga hyror förväntar man sig inte förstörelse och piketstyrkor ute på gatan, säger en av de boende:

– Vill man ha integrationsprojekt är det helt okej, men man måste också ta ansvar för att de fungerar hela vägen ut. Jag träffar många med invandrarbakgrund som kämpar hårt för att integrera sig och jag tycker kanske inte att det är rättvist att man ger bort dyra lägenheter samtidigt som de som jobbar med låga löner inte har råd att bo i dem. Jag hade hellre sett att man försökte hjälpa folk att komma in i samhället med språk och jobb. Då får man en utveckling där folk flyttar på ett naturligt sätt.

“Jag tycker att vi har en bra relation med våra hyresgäster och upplever aldrig någon främlingsfientlighet.”

Under frågorna om misslyckad eller dålig integration göms en annan: tänk om det är så att många människor inte vill integreras?

MKB:s Mats Nilsson säger att han aldrig funderar på vem som bor I en lägenhet eller ett bostadsområde.

– Är det så att man stör sina grannar eller förstör fastigheten kan man inte bo kvar. Vi har 30-40 fall per år där vi är tvungna att avsluta ett kontrakt, men då har man misskött sitt boende gravt eller inte klarat av att betala hyran.

Är det fördomar som ligger bakom klagomålen i Limhamn?

– Det här är ett gränsland. Folk protesterar ju inte om de inte upplever oro eller obehag. Jag tror att det handlar om olika sätt att vara på. Jag tycker att vi har en bra relation med våra hyresgäster och upplever aldrig någon främlingsfientlighet.

Malmö är ju starkt segregerat. Kommer det att förändras av att man blandar olika grupper på det här viset?

– Jag tror att segregationen är ett större problem för politikerna än för de boende. Staden kommer nog att bli mer och mer blandad. Men man trivs med människor som är likadana som man själv. Jag är nog sådan själv. Det blir enkelt, det känns tryggt, säger Mats Nilsson.

Centralstyrning och placering av hyresgäster

Den folkhemsblandning, som Lena Andersson på sitt lätt ironiska vis beskrev i bokcitatet ovan, verkar svår att åstadkomma i dagens svenska städer där olika sorters skillnader har accentuerats. För att i dag uppnå integration när grannarna kommer från olika delar av samma stad krävs en viss centralstyrning. Människor kan då placeras där de inte hade planerat att bo eller inte har ekonomiska möjligheter att hyra lägenhet. Reaktioner som de i Limhamns sjöstad tycks i så fall svåra att undvika.

Kommunalrådet Andreas Schönström i Malmö talar om behovet av gemensamma normer och värderingar, men det är också uppenbart att sådana saknas. Om de fanns skulle man inte på samma sätt behöva anstränga sig för att blanda grupper med skilda bakgrunder.

– Vi kan alltid diskutera varför det har blivit så, säger Schönström, men vi måste erkänna att när vi får bostadsområden där det övriga samhällets normer sätts ur spel, då måste ju samhället reagera och upprätta de normerna där också.

Brandsläckare i trappen är inte okej

Är Limhamns sjöstad en varningssignal? Kommer vi att få se fler konflikter av den sorten framöver?

– Ja, om man inte gör det på rätt sätt. Jag tror att det finns någon fastighet i sjöstaden där 32 procent av hyresgästerna har försörjningsstöd. Så kan vi inte ha det. Vi kan inte ha ett kommunalt bolag som tar hela ansvaret så att man kan peka ut trappuppgångarna där försörjningsstödstagarna bor. Det var för många som flyttade in samtidigt. Det tycker jag inte att vi behöver sticka under stol med, säger Andreas Schönström.

Hur ser du på klagomålen från de boende?

– Jag har förståelse för att man inte tycker att det är okej att släppa loss en brandsläckare i trappuppgången eller att låta ungarna springa vind för våg. Det primära är normerna och värderingarna. Man kan inte sätta likhetstecken mellan försörjningsstöd och dåligt beteende. Jag har också svårt för när man blandar in kultur och religion.

Kan det vara så att människor i grund och botten inte vill integreras utan vill bo med dem som ser ut och beter sig ungefär likadant som de själva? Är integrationen ett luftslott?

– Vill vi ha integration kommer det att svida. Men människor ska inte glida förbi utan får man ett boende i ett attraktivt område måste det krävas en motprestation. Hyran ska du förr eller senare själv betala. Du har fått en jäkligt bra chans och då ska du ta den. Det här måste följas upp med tydliga krav på att människor ska kunna försörja sig själva. Det är den normen som ska gälla.

Skulle man inte också kunna se det som att ni politiker pressar på människor värderingar som de egentligen inte gillar?

– Visst. Så är det. Ibland behöver människor höra sådant som de inte tycker om, menar Andreas Schönström.

– Och Malmö är inte Stockholm, tillägger han.  Staden är tätbebyggd. Vi kan inte trycka ut våra problem i några förorter eller grannkommuner. Vi kan inte heller låta skattebetalare med jobb flytta till grannkommunerna. Både de med arbete och de som får försörjningsstöd ska ha en plats här. Det kommer att gnissla, men ingen kan tro att man kan flytta ifrån problemen. Det är ingen som kommer undan.

TEXT: LARS ÅBERG