Det ringer ett par signaler innan han svarar.

Rösten är annorlunda nu än den var i parkeringshuset för några timmar sedan. Mjukare. Mer öppen. Som om något lossnat under de timmar som gått sedan han startade bilen och körde därifrån utan att se sig om.

– Det är Bulletin igen. Tack för att du pratade med mig tidigare idag. Hoppas att du förstår att vi inte kommer publicera ditt namn och så vidare.

– Jajamän, säger han.

Det vi vet om mannen när vi ringer är mer än han anar. Via bilregistret har vi fått tag på hans namn och personnummer. En slagning visar att han 2021 dömdes för utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling – vid två separata tillfällen. Målsäganden var 14 år gammal. Kontakten hade tagits via Grindr. Ersättningen som erbjöds bestod av sprit, cigaretter och snus. Han ålades att betala 30 000 kronor i skadestånd. Hans mobiltelefon förklarades förverkad – i den hade polisen hittat appen Grindr, med aktiva konversationer.

– Du är ju dömd för sexköp av minderårig?

Det blir tyst en stund.

– Nu är det i alla fall inom lagens ramar, har jag fått det till i alla fall. Jag köper absolut inte sex längre. Den jag var med uppgav sig för att vara 17 men visade sig vara 14.

– Men det är ju ändå sexköp av minderårig.

– Ja, jag vet. Jag har åkt dit för det. Jag försöker bättra mig. Jag lovar.

– Det är inte mig du ska bevisa något för.

Han är tyst.

– Hur mår du?

– Inte jättebra.

Inte första gången

– Jag är ingen moralens väktare och jag är inte polis. Det är inte min uppgift att se till att du blir lagförd. Utifrån ett perspektiv där jag jobbar med att granska saker undrar jag vad som försiggår i en människas huvud när man gör så här.

Det är då han säger något som förändrar hela samtalet.

– Jag var dömd en gång. Åtalad två gånger. Blivit frikänd på den ena.

Det ena 2014. Det andra 2021. Och nu det här – en ny pojke, samma mönster.

– Fanns det ingen tankeställare någon av gångerna?

– Jo, det finns det. Många gånger, kan jag säga.

– Men varför fortsätter du då?

– Jag vet inte.

Han skrattar till. Ett kort, frånvarande skratt som känns malplacerat – och som samtidigt säger mer än något av svaren han hittills gett.

– Varför skrattar du?

– För att det är så absurt egentligen.

– Men du kommer ju inte sluta?

Han dröjer länge.

– Jag vill ju det. Jag hoppas ju det.

– Jag tror inte att du kommer att sluta.

– Nej.

Ångern som sipprar fram

Samtalet fortsätter. Och ju längre det pågår, desto tydligare blir det att något hänt med mannen sedan han körde ut ur parkeringshuset. Han är inte längre fåordig och sluten som han var när han stod i betongen och tittade ner i golvet. Nu låter han ångern sippra igenom – långsamt, osäkert, som en man som länge burit något tungt och plötsligt inte orkar hålla i det längre.

Det är inte en man som försöker försvara sig. Det är inte en man som försöker komma undan. Det är en man som för första gången på länge verkar se sig själv utifrån – och inte gilla det han ser.

– Du har haft kontakt med A under en period och varit väldigt mån om att träffa honom. Du har skickat explicita filmer på när du har sex med någon annan. Varför skickar du det till en femtonåring?

– Ja, bra fråga. Jag har inget bra svar på det. Det är väldigt många frågetecken i mitt huvud.

– Vad tänkte du när du valde att göra det här?

– Det är nog snarare brist på konsekvenstänk. Det finns inte riktigt där.

– Du gav sprit och cigaretter och snus till ett barn också.

– Ja.

– Är det bra, tänker du?

Inget svar. Bara ytterligare ett kort skratt.

– Varför skrattar du?

– För att det kommer fram det absurda hit. Jag vet ju om att det är dåligt.

– Ingen ursäkt, säger han sedan. Men jag har frågat flera gånger om det var över 15. Jag frågar inte om några bilder, jag vill inte ha några nakenbilder eller någonting.

Det är ett försök till en gräns. En linje han dragit för sig själv, i avsaknad av andra.

Mannen som ber om högre staket

– Vet du vad jag helst skulle vilja? Lagändringar.

– På vilket sätt?

– Först och främst samtyckesåldern höjd till 18. Det tycker jag ska göras. För att ändra samhällets syn på vad som är okej. Eller min syn. Jag vet inte. Det är så jävla rörigt i huvudet här. Det är svårt att få ut det. Jag vet inte alls om du förstår vad jag är inne på.

– Jag hör vad du säger.

– Jag ber dig inte förstå. För det är jag inte själv. Men som det ser ut nu i lagen så får ju en vuxen person ligga med en 15-åring. Och det kanske skulle ändras.

– Men vad skulle det ändra för dig?

– Jag vet inte om det blir mindre okej på något sätt. Jag vet inte om det kan tippa över åt rätt håll. Jag vet inte hur det fungerar i mitt huvud.

– Nej, jag heller, som sagt.

Det är ett ovanligt ärligt ögonblick. En man som ber samhället bygga högre staket runt honom – för att han inte litar på att han kan hålla sig borta på egen hand. Som om lagen vore den enda mur som kan stoppa honom, eftersom han inte klarar av att bygga en själv.

Bisexuell. Ensam med det.

Samtalet rör sig in på hans liv utanför det vi egentligen ringt för att prata om. Han svarar ändå. Han berättar.

Han har heltidsjobb. Han är inte öppet homosexuell – inte för någon utom sin familj. De känner till domen. Men det är allt de vet.

– Är du öppet homosexuell?

– Nej, jag är inte.

– Är du homosexuell?

– Bisexuell, ja.

– Har det alltid varit jobbigt med din läggning?

– Ja. Sedan jag var 14 kanske. Man var ju livrädd för att bli kallad bög. Det var väldigt tabu på den tiden.

– Men det är ingenting att skämmas för att vara homosexuell.

– Nej. När jag lyssnar så ser man den logiska delen av hjärnan säga att det inte är det. Jag jobbar till exempel med en man som är öppet homosexuell. Men jag kan inte säga det själv. Det går ju inte.

– Men det är dags att sluta ljuga för sig själv.

En lång tystnad.

– Ja.

Han säger det utan att tillägga något. Som om ordet landar tungt och han inte orkar lyfta det vidare.

”Ett jävligt stort steg”

– Vad tänker du göra nu?

– Det blir en strikt 18-årsgräns i alla fall. Ingenting under det, någon gång. Så fort jag får veta något.

– Men du tänker inte att du behöver söka hjälp?

– Ja, jag skulle behöva göra allt, tror jag. Det finns ju hjälp att få. Men det är ett jävligt stort steg att ta. Det är så jävla svårt att lyfta luren och ringa dit.

– Men om du vänder på det. Om vi hade varit en annan redaktion. Då hade ditt namn varit ute nu på nätet. Bild och allting. Din arbetsgivare hade fått ett samtal. Alltihopa.

Tystnad.

– Ja. Jag vet. Jag vet det. Och jag är tacksam för att du ringde, istället för att jag skulle få läsa om det.

Innan han lägger på ber han att vi tänker två gånger innan vi skriver hans ålder och var han bor.

Sedan är samtalet över.