När hösten 2015 förändrade Sverige stod jag mitt i mottagandet av nyanlända. Som integrationshandläggare mötte jag människor som flytt från krig, förföljelse och osäkerhet. De kom med få ägodelar men med en stark vilja att skapa sig ett nytt liv.

Elva år senare träffar jag fortfarande några av dem.

Vi brukar skratta åt den första tiden. De säger med glimten i ögat att ”ni sparkade ut oss från Solna”. Bakgrunden är att de, precis som många andra nyanlända, hade två år med etableringsinsatser, utbildning och stöd innan de behövde hitta egna bostäder.

I dag är det ett skämt vi kan dela.

De arbetar, betalar skatt och försörjer sina familjer. Några bor i Kallhäll, andra i Bro, Upplands Väsby och några har flyttat tillbaka till Solna. Deras barn pratar svenska som modersmål, spelar fotboll, går i svenska skolor och drömmer om framtiden precis som andra barn.

Det är berättelser som sällan får plats i debatten.

Samtidigt vore det oärligt att påstå att allt har fungerat. Jag har också mött människor som fastnat i utanförskap, arbetslöshet och segregation. Jag har sett områden där kriminalitet vuxit fram och där alltför många unga tappat tron på framtiden.

Därför blir jag bekymrad när integrationsdebatten reduceras till två ytterligheter. Antingen beskrivs invandringen som ett totalt misslyckande, eller också talar man som om problemen inte finns.

Min erfarenhet säger något annat.

Integration fungerar – men den sker inte av sig själv.

Den kräver ett samhälle som erbjuder språkutbildning, arbete och en väg in i gemenskapen. Men den kräver också att den som kommer hit lär sig svenska, respekterar våra lagar och demokratiska värderingar och gör sitt bästa för att försörja sig själv.

Rättigheter och skyldigheter måste gå hand i hand.

Under mitt yrkesliv har jag arbetat inom kommuner, statliga myndigheter och civilsamhället. Jag har mött människor i alla delar av samhället. I dag arbetar jag också som ungdomstränare och ser varje vecka vilken kraft som finns när unga människor får tydliga vuxna förebilder, gemenskap och höga förväntningar.

Samma princip gäller integration.

Vi hjälper inte människor genom att sänka kraven. Vi hjälper dem genom att ge dem verktyg att lyckas och genom att tro på deras förmåga att ta ansvar för sina egna liv.

När jag träffar de personer som kom till Sverige 2015 och ser att de i dag arbetar, betalar skatt och bygger sina liv här blir jag påmind om att integration inte bara är statistik. Den handlar om människor.

Sverige står inför stora utmaningar. Vi behöver bekämpa kriminaliteten, bryta segregationen och stärka sammanhållningen. Men vi får inte fastna i en debatt där allt antingen är nattsvart eller problemfritt.

Vi behöver en integrationspolitik som bygger på både medmänsklighet och ansvar. På tydliga krav, men också på verkliga möjligheter.

Jag vet att det fungerar.

Jag har sett det med egna ögon.

Adam Maquard
Samhällsentreprenör, tidigare integrationshandläggare och ungdomstränare i Solna