KRÖNIKA. I bussen på väg in mot centrala Buenos Aires ser jag ut genom fönstret och tänker att jag inte kommer att komma fram, att det inte kommer att gå. Min tanke är inte att gå in i la Casa Rosada, presidentpalatset, jag vill bara vara i närheten, bland folket som rör sig i kvarteren kring Plaza de Mayo. Som vid varje peronistisk samling jag deltagit i har jag inga ambitioner att komma nära presidentpalatsets tribun, det räcker för mig att veta att jag är där och är del av detta folkhav som är här för att ta avsked av honom och trots restriktionerna sträcker sig ända ner till Rio de la Plata.

Det är den 26 november 2020, dagen efter Maradonas död. Jag fick reda på den på telefon och satte på teven direkt och det som verkat osannolikt var på riktigt den här gången: Diego hade dött, inte som alla de andra gångerna; den här gången fanns det inget hopp om återuppståndelse. Dagen blev som en lång dagdröm. Jag gick omkring i min lägenhet, frånvarande, då och då lyssnade jag på någon nyhet och läste sms på min mobil. Plötsligt blev osannolikheten kring hans död helt tydlig och tung som en sten.

På eftermiddagen gick jag ut, tystnaden var öronbedövande. Nästan ingen på gatorna och hela tiden känslan av att en perfekt dröm för alltid gått i bitar. Samma tystnad som vibrerade i luften när vi tvingades vara utan vår Nummer 10 under VM i USA 1994. Det var som att genomleva det där med det positiva dopingprovet på nytt men den här gången visade det positiva provet smärtan och det oläkbara istället. Den här gången slogs benen undan på oss alla.

I nyhetsflödet kring hans död började det helt spontant på nätet cirkulera information om att samlas 22.00 för att ge honom en sista applåd. Jag förstod att dagdrömmen med honom som jag genomlevt hela dagen var tvungen att ta slut vid ett givet ögonblick och när det inträffade skulle jag inte kunna sluta tänka på honom. Vissheten om hans död kristalliserades i mitt huvud exakt vid det klockslaget, när jag gick ut på balkongen och började applådera och se mig omkring mot andra balkonger där man applåderade och kände samma smärta.

Att för sista gången applådera någon du inte vill ska försvinna och veta att den här gången är det dags för ett verkligt avsked, att avsluta en cykel och hoppas på att en ny ska börja i vilken hans storhet förblir perfekt och intakt i vår fantasi.

När jag äntligen kommer fram till centrum och kliver av bussen inser jag omedelbart – på grund av alla människorna, polisbevakningen, rörelsen i folkmassan – att jag inte kommer att kunna komma fram till kistan. Folks maktlöshet när de inte kan komma in och se honom gör att det slutar med att man ger sig på avspärrningarna och försöker klättra över staketet runt la Casa Rosada.

Jag tar en sväng längs Avenida 9 de Julio istället. Framför mig går ett gäng killar och firar att de lyckades ta sig ända fram till kistan. Bakom mig går en man och en kvinna invirade i en argentinsk flagga, förgråtna, utmattade av trötthet, svettiga och smutsiga som Diegos ansikte på de första fotona, från planen han spelade på som liten.

Trots att jag aldrig varit Boca Juniors-supporter blev jag ändå maradoniana, så pass att jag slutade titta på alla de filmer och dokumentärer där man trodde att man kunde komma åt honom med illasinnade frågor för att lyfta fram hans svagheter och fel. Samma fel som lyfts fram nu – framför allt nu, denna sorgens dag – av moralens oförvitliga överstepräster.

Smärtan över förlusten av honom avtar inte med dagarnas gång men den blandas med glädje när jag får höra historier jag inte hört tidigare, som historien om de två bröderna som blev svårt sjuka och vilkas föräldrar skulle betala räkningen för sjukhusvistelsen och då får reda på att den redan var betald. Nummer 10 hade, av en tillfällighet, delat ut leksaker på just det sjukhuset. En vacker gest i det tysta. En empati som inte alla har kvar när de lämnat fattigdomen. Eller när de inte ens varit i närheten av att känna av den.

Nu börjar även ensamheten göra sig påmind, hans ensamhet, mitt i den eviga turbulens som förde honom långt från fotbollen och läderkulans värld. Fotbollen som öde och hem, som porten till en lyckligare värld, inte bara för honom utan också för alla oss andra. En fattig liten skit gav oss långt större upprättelse än vilken diplomat som helst kunnat göra. Han fick oss att drömma och att fira. Till den klyfta som historiskt sett delar argentinarna läggs nu en ny: de som sörjde Diegos död och de som inte gjorde det.

Högerkrafternas arbete är ihärdigt och bär frukt i världens mest fotbollstokiga land, det land som hade fotbollshistoriens bäste spelare. Folk som då och då var med och firade VM, landskamper av olika slag och utmärkelser men nu hade de inget att säga om vår Nummer 10, nu var de tysta. Kallsinniga, som om han som skänkt dem så mycken glädje inte vore värd någonting längre, för att han inte uppförde sig ”korrekt” och här drar jag mig plötsligt till minnes den fruktansvärda mening som de allra råaste antiperonisterna lät måla på husväggarna när Evita Peron dog: Leve cancern!

Det enda som skänker mig tröst efter Diegos död är att jag tänker mig honom på någon upplyst liten fotbollsplan, fri, vild, magisk och insupande luften från hela universum, i full fart med bollen framför sig och för evigt i den blåvita tröjan. Det jag skriver här kommer att publiceras i en dagstidning 13 200 kilometer från Villa Fiorito.* Även så långt borta gillades han och sörjde man hans död. El numero 10 finns i varje hörn av planeten och på alla språk. Långt bortom fotbollens värld. Eller som sången ljuder på läktaren: Diego är en känsla och den lever för evigt. Precis så: ingen kommer att kunna sätta stopp för den.

*Kåkstaden utanför Buenos Aires där Maradona växte upp.

Marta Miranda är poet och författare från Buenos Aires.

Översättning från spanska: Fredrik Ekelund/Marisol M.

kultur@bulletin.nu