Sverige har byggt upp ett ”ackumulerat säkerhetshot”, larmar Säkerhetspolisen. Under ”de senaste åren” har "ungefär 200" individer identifierats som säkerhetsrisker, antingen i samband med ansökan hos Migrationsverket eller genom Säpos övriga verksamhet. Men bara en tredjedel av dem har förmåtts att lämna landet. Ungefär 130 säkerhetshot blir kvar i Sverige, eftersom utvisning inte kan verkställas på grund av exempelvis risk för förföljelse i hemlandet.

Det berättade Säpochefen Klas Friberg i går, när Säkerhetspolisen presenterade årsboken för 2020. Ordvalet ”de senaste åren” var (som nästan allt annat som sägs av Säpo) medvetet luddigt, för att inte i onödan röja information om polisens arbetsmetoder. Tyvärr innebär luddigheten att situationens fulla allvar kanske inte uppfattas.

Bulletins ledarsida har därför begärt ut de exakta siffrorna för 2020. Säkerhetspolisen redovisar då att man 2020 rekommenderat Migrationsverket att avslå ansökan för 183 individer. 83 gällde uppehålls- och arbetstillstånd, 100 gällde medborgarskap.

2019 identifierades 275 säkerhetshot vilka rekommenderades avslag. 127 gällde uppehållstillstånd, 148 medborgarskap.

Slår man ihop 83 och 127 får man ungefär 200 nytillkomna säkerhetsrisker de senaste två åren.

Lejonparten av säkerhetsriskerna identifieras genom kontrollerna av Migrationsverkets ärenden. Utöver detta bedrivs naturligtvis övrig underrättelseverksamhet. Den leder ibland till att Säpo identifierar ytterligare individer, som man vill få utvisade i enlighet med lagen om särskild utlänningskontroll (LSU). De senaste åren har Säkerhetspolisen, med politikens goda minne, gjort en offensiv på detta område. Man har använt LSU mer aktivt än för ett decennium sedan. De omtalade ärendena med imamerna 2019 är ett av tecknen på detta.

Att Sverige ackumulerar säkerhetshot är i sig inget nytt. Det är volymerna som är det nya. 

Säkerhetspolisen har aldrig publicerat någon fullständig statistik över utvecklingen. Men om man blickar bakåt i de årsböcker som publicerats sedan 2001, då myndigheten öppnade upp sig mot offentligheten, kan man få en god bild.

I mitten av förra decenniet hittade man en fjärdedel så många säkerhetsrisker som i dag; Säpo rekommenderade 2014 totalt 55 avslag. Åren vid 2010 var det ännu färre – omkring 10 om året. 2005 hittade man 61. År 2001 var extremt, eftersom det var då Schengensamarbetet trädde i kraft varför Migrationsverket hade massor med ärenden och Säpo rekommenderade avslag i omkring 350 fall. Det året kan inte användas som jämförelse.

Såhär har det normalt gått till: Migrationsverket skickar varje år ett antal hundra ärenden till Säkerhetspolisen. Det gäller ansökningar om uppehållstillstånd eller medborgarskap där Migrationsverket har haft anledning att misstänka en säkerhetsproblematik. Cirka en tiondel av dem befinns av Säpo så intressanta att de leder till en fördjupad granskning, exempelvis med intervjuer. Av dessa leder i sin tur ungefär en tiondel till att Säkerhetspolisen skickar en erinran till Migrationsverket med rekommendationen att avslå ansökan.

I samband med den akuta asylkrisen 2015 noterade Säkerhetspolisen att kontrollapparaten inte var anpassad till migrantströmmens storlek. Man identifierade samma mängd säkerhetshot, trots att inflödet rimligen var mångfalt större, och många sökande dessutom kom från jihadistiska konfliktzoner.

Därefter utarbetade Säkerhetspolisen nya och vassare rutiner. Fler ärenden från Migrationsverket leder till fördjupad granskning. Och Säkerhetspolisen identifierar fler säkerhetsrisker bland dem.

Den nya kontrollapparaten har varit i drift ett par år. Resultatet tycks vara att Säpo nu identifierar ett par nya säkerhetsrisker i veckan, där man för ett decennium sedan hittade en i månaden.

Men att verkställa utvisningar har inte blivit lättare. Sverige får ett ohanterligt antal nya säkerhetsrisker för varje år som går. Ett "ackumulerat säkerhetshot" som bara rullar på.

Sverige har alltså ansträngt sig för att bli bättre på att identifiera och neka de säkerhetsrisker som har kommit in i landet. Man har dessutom jobbat hårt på att försöka tvinga ut säkerhetshot, men kört i väggen – imamerna är fortfarande kvar. Att kräva minskat inflöde tycks dock ha ansetts politiskt omöjligt. Ingen diskret svensk myndighetschef som värnar om sin verksamhet går ut i offentligheten med en sådan propå.

Men när säkerhetspolischef Klas Friberg varnar för ”ett ackumulerat säkerhetshot” är det ändå Säpos sätt att säga just det: Migrationspolitiken är ett säkerhetsproblem.