”Human Nature. En utställning om vår konsumtion och planetens framtid”.

Visas på Etnografiska 26 september 2020 - 6 november 2022.

Besökaren möts i entrén av budskapet att allt hänger ihop. Hur vi lever våra liv hänger nära samman med hur jorden mår. Klimatet förändras, arter försvinner och ekosystem faller sönder. Människors omättliga konsumtion är ett av problemen. Som någorlunda upplyst besökare delar jag uppfattningen att det är viktiga frågor, vad nu ett etnografiskt museum kan säga om det?

Utställningen invigdes hösten 2020, och fick oturligt nog direkt stängas i pandemin, men nu är det öppet igen. Utställningens första skyltar anknyter genast till identitetspolitiskt tänkande:

Vi lever i vad som brukar kallas ett konsumtionssamhälle där människor identifieras genom att de shoppar. Inom konsumismen har det blivit en identitet att vara konsument. Och det problemet är sen en röd tråd på museet.

Budskapet är tydligt grönt aktivistiskt, vi i den industrialiserade världen måste ändra på vår livsstil runt konsumtion. Fokus är på oss i väst, och det visar sig att allt handlar om ”oss”, inte folk i tredje världen, och inte för länge sen.

Som första problem lyfter utställningen konsumtion av kött, man ska skämmas om man äter kött. Det är något som ger växthusgaser och även minskar den biologiska mångfalden. Redan här blir jag lite misstänksam mot utställarnas kompetens. Det är knappast ifrågasatt bland naturvårdsexperter att betesdjur och naturbetesmarker, åtminstone i Sverige, är en stor bristvara för att många blommor, insekter och fåglar ska kunna överleva.

Nästa budskap handlar om att vi lägger pengar på ”onödig teknik”, illustrerat med en monter med mobiltelefoner och surfplattor. Även här undrar man över budskapet då det på utställningen vimlar av dataskärmar och dataprojektorer; jag tappar räkningen på 39 stycken. Just temat att spara på jordens resurser verkar man inte tro på själva på utställningen eftersom man byggt upp tiotalet så kallade ”kokonger” av trä, tyg och det myllrar av elkablar överallt.

Efter mobiltelefoner fördömer utställningen i rask takt att vi använder skönhetsprodukter, stentvättade jeans, fleecekläder, T-shirts, skor och kläder, samt fritidsresor och bilism. Klädindustrin är ett problem med ”överdriven konsumism” och att ”många människor hellre köper fler produkter till låga priser, än gynnar secondhand företag och hantverksyrken som bedriver lagning av skor och kläder”.

Det första exemplet på att utställningen använder sina museisamlingar är från Japan och begreppet ”Boro”, där man lappar och lagar allt gammalt. Gamla saker som är lagade enligt Boro har blivit samlarprylar, men det framgår inte om det i sig innebär något slag hållbarhetstänk.

Fler och fler föremål ur museisamlingarna dyker upp i utställningen, och originalföremål är jag förstås väldigt förtjust i. En trappliknande påle från Chile, en ”Reuhue” från mapuchekulturen sägs symbolisera kopplingen mellan himmel och jord, och mapuche-folket är tydligen förföljda av den chilenska staten. Upprörande ja, men vad det har med utställningen att göra förstår jag inte.

Det finns en monter med ”trådfigurer” som symboliserar ”hur allting hänger samman” och att lokalbefolkningen i Sydamerika är hotade av industrisamhället, visst, det säger något om oss i västs konsumtion, men säger det något om indianerna? Inget vad jag kan se.

Utställningen hoppar norrut till Nordamerikas indianer och det så kallade potlach-systemet. Det sägs att systemet handlar om att fördela tillgångar och bevara ekosystemet, och att det är ett alternativ till ”vinstmaximering”. När jag läste socialantropologi för länge sen var potlach tvärtom ett klassiskt exempel på att sociala krav spårade ur och ledde till en vansinnig ceremoniell förstörelse av varor och tillgångar. Men på utställningen har det blivit något rätt fint och klokt, som om naturfolk inte skulle vara kapabla till att tära på naturen.

Just temat ekonomi lyfts fram i utställningen, och från Nigeria sägs att man har en bytesekonomi som är fri från gemensam valuta. Man kan byta mat i ett system, och kopparmetall i ett annat, och det ses som positivt. Att förstå hur ekonomiska system fungerar övergår ofta i Nobelprisklass, och hur museet tänker sig att en större ekonomi skulle kunna backa från valutasystemet med pengar och priser framgår inte.

Vidare till nästa ”kokong” där Etnografiska lyfter frågan om vad som är hållbart. En monter visar gamla och giftfria regnkläder ur museisamlingarna, en regnjacka av sältarmar från Grönland och en regnponcho från japan. Nu verkar museet inte mena att vi ska gå över till sältarmsjackor, för det visas en modern regnjacka som är gjort av förnybar potatisstärkelse. Varför man visar tarmjackor när marknaden ändå är på jakt efter moderna ersättningsmaterial framgår inte.

I början av utställningen betonas att fleece är förkastligt och att man bör välja naturmaterial. Men i ”kokongen” om hållbarhet sägs att vi inte heller ska använda bomull. Bättre är då ”nässlor, bambu, lin och hampa” för det är hållbart. Om det är så enkelt framgår inte. Bomull är ju en jättenisch från jättebilliga produkter till olika dyrare ekologiska märkningar.

Vidare till temat om urbefolkningarnas motstånd mot överkonsumtion. Lågt liggande öar i Stilla havet är hotade av stigande havsnivåer, och en monter visar en legendarisk ”rebbilibb”, som jag personligen tycker hör till de mest fascinerande föremålen på hela Etnografiska. Det är ett sjökort byggt av pinnar och snäckor, och det sägs att man ”börjat resa och leva på ett mer traditionellt och hållbart sätt”. Om det innebär att polynesierna nu är stockkonservativa och avstår från GPS, och navigerar efter de gamla pinnekartorna rebbilibb framgår inte.

En skylt framhåller att ”De som konsumerar och påverkar klimatet minst är de som drabbas mest av förändringarna”. Det är alltså naturfolk som gör rätt. Det är ursprungsfolket ”Guraní” i Amazonas som drabbas av industrialismens exploatering. Underförstått; ett naturfolk skulle aldrig överutnyttja naturen. Men är naturfolk verkligen så mycket varsammare än oss i väst?

I ”kokongen” om Motivation framhålls att i ett välfärdsland som Sverige har vi de flesta grundbehov tillfredsställda. Ansvaret vilar tungt på Sverige, och utställningen menar att vi måste äta mat som gått över datum och byta ut leverpastejen mot växtbaserade produkter. Vidare ska vi sluta flyga, åka tåg och tänka ”Less is more”.

Planetära gränser är det kanske mest ödesmättade kokongtemat, att det finns gränser hur mycket planeten tål, ”Det finns nio planetära gränser. Fyra av dem har vi redan överskridit. Klimatförändringarna är en av dem”. Det visas föremål ur museisamlingarna, och särskilt de från Påskön är fascinerande. En skylt informerar om att en tidigare skog skövlades av en stor befolkning och magra resurser, men de dramatiska förändringarna kom först med européerna, som införde stora betesmarker och nya jordbruksmetoder.

För att understryka slutsatsen visar en monter föremål från Påskön; en huvudbonad, en bröstprydnad, en träklubba, samt tre träskulpturer ”Moai kavakava” som föreställer förfäder eller dolda andar. Men vad jag läst tidigare inträffade avskogningen och den ekologiska katastrofen på Påsköborna i ett tidigt skede, fast här är det som överallt annars på utställningen européernas fel – vårt fel - och vad föremålen alls tillför i sammanhanget är oklart. Eller så kan vända på det, varför sätta grumliga skylttexter på föremålen?

Ekosystemtjänster lyfts särskilt, och det handlar om vad alla processer i naturen kostar, t.ex. vad det skulle kosta för människor att göra det ”arbete” som bina gör när de pollinerar. Det sägs då att ”Melipona-bin” användes av Mayafolket och att det gav både honung och ökad biologisk mångfald. Men i sen tid infördes andra bin och den biologiska mångfalden minskade, tills man gick tillbaka till de gamla bina och därmed bevarade ”den biologiska mångfalden och kulturarvet”. Och nog associerar utställningen de sentida mayanerna till ekologiska hjältar.

Den sista ”kokongen” på andra våningen handlar om känslor, närmare bestämt hur vi ska styra våra känslor till att handla och konsumera klokare. ”Forskning visar att våra känslor styr när vi handlar och när vi inte gör det”. Utställningen har låtit en expertgrupp ta fram åtta olika känslor, som visas i små konstverk i en monter. Och intill finns ett vilrum där man ska lägga sig och meditera.

Utställningen Human Nature slutar i en clou som består av Greta Thunberg i jättefoto högst upp på andra våningen. ”Statens museer för världskultur är stolta över att för närvarande vara den enda institutionen i Sverige som visar detta verk, med stöd från fotografen”.

Hur ska man då summera utställningen? Den är sevärd som tidsdokument anno 2020-2022, kanske inte för att man blir en ny människa och ändrar livsstil, utanför att den säger mycket om vår tid. Det som jag tycker är mest slående är att allting är väldigt instrumentellt ”samhällsrelevant” och bara handlar om ”oss”. Det, menar jag, har varit kännetecknande för Världskulturmuseerna sen 2014, att det inte handlar om människor ”för länge sen och långt borta”, utan om ”oss” här och nu. Det som kallas för samhällsrelevans på myndighetsspråk och blivit ett mantra.

När äldre upptäcktsresande ur den borgerliga myllan och kungligt påhejade reste ut i världen, med namn som Sven Hedin, Erland Nordenskiöld, Rolf Blomberg och Sten Bergman, var det självklart att man hade fokus på föremål och kunskap om främmande folk. Dagens Världskulturmuseer har flyttat fokus från samlingarna och kunskap om de främmande till perspektiv på oss själva. Det tycker jag är en bekymmersam och osunt etnocentrisk utveckling.

Museet, som är helt uppbyggt kring samlingar från främmande land, har vänds till att bara handla om ”oss”, här och nu i Sverige. På utställningen Human Nature behövs egentligen ingenting ur museets samlingar annat än som kuriosa och lättsam illustration till oss själva. Museet visar tyvärr inte mycket av intresse för de främmande folk som en gång var motivet för museets tillkomst.

För att återgå till den inledande frågan, vad hände med museidebatten? När man ser Human Nature har det inte hänt någonting, museilag till trots. Enligt museilagen ska ”Utställningar och annan publik verksamhet vid ett museum ska vara kunskapsbaserad och präglas av allsidighet och öppenhet”. Vidare ska museet bidra till ”forskning och annan kunskapsuppbyggnad”, ha ”hög kompetens inom sitt ämnesområde”, och ”aktivt förvalta sina samlingar”.

Men det budskap som förs ut blir väldigt instrumentellt och ligger helt i linje med regerande kulturministers gröna parti, men jag skulle inte tro att det handlar om ministerstyre. Snarare uppfattar jag det som att museet frivilligt gör det man tror ska ge beröm från högsta ort.

Även om frågorna i sig är viktiga gör man inte någon särskilt trovärdig utställning, och det märks att utställarna varken bottnar i kunskap om museets egna samlingar eller i kompetens rörande de övergripande frågorna om konsumtion och hållbarhet. Det blir väldigt mycket uppfostran och pekpinnar med enkla svar på komplexa frågor, som man synbarligen inte behärskar. Men man tycks luta sig mot museets prestige som expertinstitution sen gammalt, men det håller inte.

Jag tror det vore bäst om museet återgick till att fokusera på kompetens om de egna samlingarna och kunskap om främmande folk, de där och då. Inte på detta eviga ”oss”.

Leif Gren är fri skribent och har studerat arkeologi, etnologi och socialantropologi vid Göteborgs universitet.