Peter Hallström är en veteran i musikbranschen. Han har jobbat med musikproduktion sedan slutet av 80-talet och började som låtskrivare i en studio hos Bruno Glenmark och Ann-Louise Hanson. Han var även med i kören på den tiden Melodifestivalen hade en orkester, och hann delta i tre finaler i Europa.

– Sedan turnerade jag i många år och skrev med och för alla möjliga artister som Lena Philipsson, Sofia Källgren, Niklas Strömstedt och Lisa Nilsson. Runt 96–97 började jag skriva låtar på heltid, berättar stockholmsbördige Peter Hallström.

”Tillsammans med låtarna som jag har skrivit, som används mycket, har jag klarat mig.”

Många svenskar har lyssnat på hans verk. Peter Hallström står bakom flera folkkära låtar som ”Håll mitt hjärta”, ”Kärleksvisan” och Sarah Dawn Finers ”I remember love”. Efter Spotifys inträde på marknaden kunde han dock inte längre leva på sitt låtskrivande. Då bestämde han sig för att börja sjunga och släppte år 2012 sin första soloplatta – vid 47 års ålder.

– Jag har skrivit låtar till andra också, men annars har jag sedan 2012 mest levt på att spela och sjunga live. Jag har haft ungefär 50–60 jobb om året och kunnat dra runt på det. Tillsammans med låtarna som jag har skrivit, som används mycket, har jag klarat mig, säger Peter Hallström.

Den 8 mars 2020 tog det dock stopp. I en missionskyrka i Töcksfors, nära norska gränsen, gjorde Peter Hallström sin sista livekonsert för året. Som så många andra i musikbranschen fick han sina konserter inställda, en efter en, på grund av smittspridningen av coronaviruset.

Inom loppet av fyra dagar var 40 av Peter Hallströms konserter avbokade. Julspelningarna låg kvar ett tag till, men i juni hade han inte heller dessa kvar.

– Jag fick 67 konserter inställda förra året, berättar han.

”I mars dog allting”

Anders Lindvall, också känd som ”Chico”, har även han påverkats av coronakrisen. Bakom sig har han en lång karriär som gitarrist och till sitt cv kan han lägga till spelningar med Peps Persson och Kabaréorkestern. Redan som 14-åring gjorde han sin första livespelning.

– Senare gick jag på Musikhögskolan och började spela mer jazz. 1990 fick jag jobb i danska radions storband. På den tiden var det danska Statens konstråd och radion som betalade, vilket innebar att man åkte på runt 60 gig om året utomlands, berättar Anders ”Chico” Lindvall, som bor i Malmö.

”Nu har jag några gig inbokade i april och juni men jag har ingen aning om dessa blir av.”

Mellan 80- och 90-talen undervisade han i musik, bland annat på en kommunal kulturskola i Alvesta. Men ända sedan 2008 har Anders ”Chico” Lindvall frilansat, något som fungerade väldigt bra – fram till coronakrisen.

– Den 14 mars 2020 dog allting plötsligt, berättar han.

Efter en ganska sysslolös vår hade Anders ”Chico” Lindvall några få gig under sommaren 2020. Bland annat ett på Landskrona teater, som streamades, och på Ystad jazzfestival. På hösten hann han med ett par gig på Stockholms jazzfestival och hade till sin egen förvåning mycket jobb i oktober. Men där tog det också slut.

– Sedan den 2 november har jag inte haft ett enda gig. Nu har jag några gig inbokade i april och juni men jag har ingen aning om dessa blir av, säger Anders ”Chico” Lindvall.

Svårt att få stöd

Efter fjolårets få spelningar är såväl Peter Hallström som Anders ”Chico” Lindvall beroende av andra inkomstkällor. Anders ”Chico” Lindvall säger att han lever på sin pension, som inte är särskilt hög. Han fick även ett stipendium i coronastöd av Konstnärsnämnden, som är en statlig myndighet, strax före jul.

Peter Hallström säger att han hade tur under rådande omständigheter. Strax före coronakrisen hade han sökt ett jobb på Självmordslinjen, där han tidigare hade verkat som volontär, och fått det.

– De skulle ha öppet dygnet runt så de sökte några som kunde jobba som nattpersonal. Det jobbet sökte jag eftersom jag ville resa mindre och vara mer med familjen. Jag fick det i februari och skulle börja 1 april, så jag hade en oerhörd tur.

Peter Hallström säger att han och sambon fram till december levde på hans halvtidslön från Självmordslinjen. Han berättar att de under coronakrisen har varit nära ”katastrofen” eftersom de ibland har haft svårt att betala räkningarna, och till och med funderat på om de borde byta boende.

– Jag fick 10 000 kronor från fackföreningen Musikerförbundets krisfond i våras. Men sedan har jag inte fått något mer. Det är många av mina kollegor som inte har fått något stöd, säger Peter Hallström.

”Helt plötsligt har man begränsat till åtta personer, samtidigt som man kan ha massor med folk i köpcentrum och liknande. Jag kan tycka att det är orättvist.”

Den 8 april antog riksdagen förslaget om att avsätta 500 miljoner kronor i stöd till de kulturverksamheter som har förlorat intäkter till följd av coronaviruset. Sedan dess har regeringen avsatt mer pengar till kulturen, som exempelvis en miljard kronor i stöd för 2021. Stöden, och kraven för att få ansöka om dessa, har formats olika beroende på vad det är för verksamhet man söker stöd för.

Enskilda kulturskapare kan exempelvis vända sig till Konstnärsnämnden och filmskapare till Svenska Filminstitutet, medan Statens Kulturråd prövar ”övrig kulturverksamhet”.

Peter Hallström beskriver Kulturrådets stöd som ”nästan omöjligt” för frilansande artister att få. Ansökningarna är också komplicerade att göra. Och trots att han har enskild näringsverksamhet kan han inte söka omställningsstöd för den, något som har varit möjligt sedan november. Det beror på att han tidigare år har haft många spelningar i Norge, samt fått lön och skattat där.

– Det enda som har kommit in till mitt företag de senaste tre åren är pengar från Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå, STIM, säger han.

Anders ”Chico” Lindvall har inte heller kunnat söka statligt stöd för enskild näringsverksamhet.

– Min revisor tänkte göra en ansökan men just den månaden råkade min omsättning vara högre än föregående år. Det var inga stora summor, men ändå, säger han.

”I princip haft näringsförbud”

Anders ”Chico” Lindvall säger att situationen har blivit allt mer pressad för personer verksamma i musikbranschen på grund av de utökade restriktionerna. Först var allmänna sammankomster begränsade till 500 deltagare, så småningom gick det ner till åtta.

I veckan föreslog dock regeringen att begränsningar av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar ska kunna anpassas till verksamhetens förutsättningar. Detta kommer dock inte att ske förrän vid ett ”förbättrat och mer stabilt smittläge”.

– Jag har spelat på ett par tillställningar där det var 50 personer och det fungerade utmärkt att hålla avstånd. Helt plötsligt har man begränsat till åtta personer, samtidigt som man kan ha massor med folk i köpcentrum och liknande. Jag kan tycka att det är orättvist, säger Anders ”Chico” Lindvall.

Han säger också att musikbranschen är beroende av att det går bra för barer och restauranger, där många brukar ha sina spelningar, men att restriktionerna har slagit hårt mot den sektorn också. Många restauranger har gått i konkurs.

”Politiker och den stora massan av svenskar har en bild av att sådana som jag inte riktigt jobbar.”

I grunden handlar problemen om att politiker inte förstår förutsättningarna för musiker, menar Anders Lindvall.

– Politiker värderar inte kulturbranschen så högt, och inte bara på grund av corona, säger han.

Peter Hallström håller med. Han säger att det råder många myter och missförstånd om musikbranschen, såväl bland politiker som bland allmänheten. Till exempel tror många att jobbet som musiker alltid innebär en osäker tillvaro och långa perioder utan jobb, oavsett pandemin.

– I Sverige råder ett slags bild av vad som är ett riktigt jobb. Politiker och den stora massan av svenskar har en bild av att sådana som jag inte riktigt jobbar. Men de flesta av oss har en fast tillvaro trots att vi jobbar med gig.

Peter Hallström säger att det är en av anledningarna till att de som verkar i musikbranschen, enligt honom, inte har fått tillräckligt med stöd.

– När det här eländet är över önskar jag att vi börjar få mer acceptans och inte bara efter en konsert. Nu har vi i princip haft näringsförbud sedan mars förra året. Vi har fått dåligt med hjälp och många funderar på att sluta. Det skulle vara katastrofalt för vårt kulturliv.

TEXT: Ana Cristina Hernández