FRANKFURT – Det är många nu som hävdar att covid-19-pandemin har bevisat att modern monetär teori (MMT) är statens enda väg framåt. För den oinvigde låter MMT förmodligen som extremt sofistikerad – till och med vetenskaplig. Dess förespråkare låter som om de har utvecklat ett nytt ekonomiskt paradigm, jämförbart med den kopernikanska revolutionen inom astronomin. Men bakom den eleganta benämningen och de självsäkra uttalandena om strategi döljs ett budskap som är lika enkelt som farligt, framför allt nu när regeringar världen över spenderar runt för att hålla sina ekonomier flytande under pandemin.

Enligt MMT kan en regering lägga pengar på vad den vill och när den vill tills man har uppnått full sysselsättning, utan att någonsin behöva oroa sig för finansieringen. Detta eftersom centralbanken kommer att stå för pengarna. Utan kostnad för staten ska man helt enkelt använda sedelpressen. Huruvida detta bidrag till nationalekonomins tankegods ens förtjänar att kallas för en ny teori kan diskuteras givet bristen på originalitet (och dess banalitet) hos “teorins” centrala begrepp. Faktum är att föreställningarna om statlig finansiering går tillbaka till 1940-talet och ekonomen Abba P Lerners begrepp om ”funktionell finansiering”. Det enda MMT har gjort är att hänga på en statlig jobbgaranti.

Det enda MMT har gjort är att hänga på en statlig jobbgaranti.

De första publiceringarna om MMT – som Modern monetary theory: A primer of macroeconomics for sovereign systems (Palgrave Macmillan, 2012) av nationalekonomen L Randall Wray – dök upp för flera år sedan. De möttes av nästan enhällig kritik från ekonomer längs hela den politiska skalan. Men debatten om MMT fortsätter. Huvudsakligen för att den tagits upp av politiker som Storbritanniens Jeremy Corbyn, före detta partiledare för Labour, och den amerikanske senatorn Bernie Sanders.

Vid demokraternas primärval – både 2015-2016 och 2019-2020 – var en av Sanders rådgivare Stephanie Kelton, en av de mest bekanta representanterna för MMT. Hon är författare till en ny bok i ämnet, The deficit myth: Modern monetary theory and the birth of the people’s economy (Public Affairs, 2020). I senaste kampanjen placerade Sanders MMT i centrum för sitt ekonomiskt-strategiska program och såg därmed till att MMT fick starkt fäste inom vänstern i det demokratiska partiet. Huruvida Joe Biden kommer att ta till sig teorins centrala idé efter presidentvalet återstår att se.

I vilket fall som helst kommer förespråkare till vänster världen över att förbli hänförda av MMT. De är övertygade om att den erbjuder vägen till en lång lista offentliga projekt för att öka sysselsättningen, värna miljön, stärka social rättvisa, och så vidare. Förslaget om en federal jobbgaranti lovar full sysselsättning. Och det med ”bra” jobb som ger en lön att leva på för arbeten som inriktas på välbehövliga, offentliga projekt.

Om det inte finns några gränser för att kostnadsfritt finansiera statens utgifter, då lever vem som än har makten i ett land som dryper av mjölk och honung.

Men man undrar om MMT:s anhängare hade förespråkat teorin också om den omfamnats med samma entusiasm av USA:s president Donald Trump. Kanske för att betala den mur mot Mexico som han utlovat? Om det inte finns några gränser för att kostnadsfritt finansiera statens utgifter, då lever vem som än har makten i ett land som dryper av mjölk och honung. Men det skulle vara ett tillfälligt paradis. En regering som spenderar fritt driver oundvikligen fram hög inflation – och då stängs möjligheternas dörr. Medborgarna står kvar med räkningen i form av växande arbetslöshet och sjunkande reallöner.

MMT noterar detta problem och föreslår att regeringen därför höjer skatterna när det behövs. På så sätt minskas mängden pengar i omlopp och inflation undviks. Fundera på det. Alldeles nyss fanns det inte några finansiella begränsningar överhuvudtaget för statens utgifter. Nu finns det plötsligt sådana begränsningar. Och skatterna måste höjas för att ta tillbaka det överflöd av pengar som försatts i omlopp! Det är svårt att föreställa sig en idé för Demokraternas politik som är mer naiv än den som följer av MMT.

Även om denna politik skulle fungera återstår allvarliga frågor. Till exempel, exakt vid vilken inflationstakt skulle pengar börja samlas in genom höjda skatter? Vad händer med de redan godkända offentliga projekt som är på väg att utföras? Och hur skulle de politiska beslutsfattarna hantera förväntningar på inflation, som troligen redan diskonterats i löner, räntor och otaliga avtal? Erfarenheten visar att man inte kan stoppa inflation som redan har kommit igång med mindre än betydande makroekonomiska kostnader – inte minst genom stigande arbetslöshet. Västvärlden tvingades genomleva exakt den sortens problem i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.

Tekniskt sett har MMT:s förespråkare rätt när de påpekar att varje land som kan betala sina skulder i egen valuta inte kan gå i konkurs. Det finns ju inte några gränser för hur mycket pengar de kan skapa. Men föreställningen att utländska investerare under sådana omständigheter skulle förbli villiga att investera i den valutan är ohållbar. Förr eller senare skulle de utländska pengarna försvinna, med allvarliga följder för finansieringen av privata projekt. Återigen hävdar MMT att teorin har räknat med detta problem. Vad gäller USA låtsas man att regeringen inte kan tappa kontrollen över sin räntepolitik.

Historien visar att vid akuta kriser överger man normala regler. 

Ändå visar många studier att ju självständigare centralbank, desto lägre blir landets inflation. Detta var huvudskälet till varför de ledande ekonomierna ansåg det nödvändigt att införa självständiga centralbanker (huvudsakligen på 1990-talet). MMT skulle i stället dra tillbaka kontrollen över sedelpressen från centralbanken och underkasta den regeringen. Historien visar att vid akuta kriser överger man normala regler. MMT är en konstruktion som skulle skapa den sortens kaos.

I dagens läge med räntor nära eller till och med under noll, och massiva inköp av statsobligationer från centralbankerna, ser vi en rörelse i riktning mot MMT. Om en regering kan lita på att centralbanken köper obegränsade mängder statsobligationer för att förhindra att räntan går upp, då har den i praktiken redan tagit ifrån centralbanken sedelpressen.

I princip har en självständig centralbank makten att när som helst sätta stopp för en sådan process och till och med upphöra att köpa statsobligationer. Men politiska påtryckningar mot sådana beslut skulle vara betydande. När en centralbank de facto har hamnat i den situation som MMT:s förespråkare eftersträvar, då är det en öppen fråga om den någonsin kan återta kontrollen.

Otmar Issing, tidigare chefekonom och styrelsemedlem för Europeiska centralbanken, är chef för Center for financial studies vid Goethe-Universität i Frankfurt.

Översättning: Bulletin. Copyright: Project syndicate.