I tre decennier har ett fåtal politiska aktörer, tillhörande politisk islam, lyckats att skapa och vårda en myt att alla muslimer röstar efter sin religiösa identitet. Myten är en del av en islamistisk strategi som går ut på att aktörerna genom sina positioner kontrollerar ventilen för dessa röster när det är dags för val. De har också med ekonomiskt stöd från sina internationella kontakter samt med stora summor från allmänna medel, byggt upp organisationer, moskéer och muslimska skolor som används för att bekräfta myten. I min bok Erövringen, som bygger på ett omfattande och unikt forskningsmaterial finns det gott om bevis för hur denna myt växte fram. I Sverige satte Centerpartiet ribban när de, helt utan att ange någon säker källa, genom en motion i riksdagen 1991, bekräftade antalet organiserade muslimer till 63 000 officiellt. 

Inför valet 1994 skrevs ett politiskt program i tidskriften Salaam (1994–05). Där framhöll man att antalet medlemmar i de muslimska riksförbunden, som aktörerna kontrollerar, var 78 500 och att alla medlemmar var eniga om programmet. Efter valet startades ett samarbete med den Socialdemokratiska kristna Broderskapsrörelsen för att bearbeta aktörernas program. Samarbetet ledde till en överenskommelse där bl. a ”muslimer” skulle kvoteras till Socialdemokraternas vallistor. I gengäld förutsätter överenskommelsen att: ”SAP skall ha 2 000 muslimska medlemmar och 300 skall ha fått en politisk grundutbildning.” 

Överenskommelsen var okänd fram till att jag hittade den i en artikel skriven av aktören Mahmoud Aldebe på en arabisk internetsida 2013. Anmärkningsvärt är att antalet partimedlemmar i S stadigt har sjunkit under samarbetsåren och när det var dags för kvotering till vallistorna 1998 kom det inga mängder av muslimer till partiet, utan de som kandiderade var endast aktörerna själva. Detta framgår av ett internt brev inom S. Dessutom hade de inte ens ansökt om medlemskap i partiet. Den socialdemokratiska tidningen Broderskap talade ändå om ”muslimröster” 1998: ”Det finns nästan en halv miljon muslimer i Sverige. De skulle tillsammans kunna lyfta vilket parti som helst till oanade höjder”.

I samband med att Fredrik Reinfeldt tillträdde som statsminister 2006 skrev aktören Omar Mustafa, ett brev där han protesterar mot utnämningen av den ”islamofobiska Nyamko Sabuni till integrationsminister”. Han bad statsministern att ”sparka henne och bli muslimernas hjälte” och han lade till det frestande lockbetet: ”(=kan leda till att du vinner nästa val också).” Reinfeldt utsåg ändå Sabuni, men gick på den lockande myten om att man kan vinna röster om man uppfyller de islamistiska organisationernas krav. Han hävdade till SvD (1/9 2008) angående halal-slakt: ”Här har vi 400 000 muslimer som lever i Sverige, och som rättrogna muslimer vill de ha sitt halalkött”. 

Myten ledde till att aktören Abdirizak Waberi intog den attraktiva femteplatsen på M:s vallista i Göteborg 2010, vilket gav honom en riksdagsplats. Siffror från Valmyndigheten visar dock överraskande att Waberi endast fick 772 personröster. Trots den läxan lever myten om ”muslimröster” och antalet muslimer kvar i M, vilket man kan se i en motion till Riksdagen 2015: ”Det bor mellan 400 000 och 500 000 muslimer i Sverige i dag”. 

Den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, som bytte namn till Tro och solidaritet för att inkludera ”muslimer”, gjorde ett nytt försök 2013 när de lät Omar Mustafa kandidera till partistyrelsen. Som vi vet reagerade sekulära krafter inom partiet och Omar Mustafa tvingades avgå. Han förklarade efter sin avgång, på Muslimska familjedagarna, att han inte ville fortsätta med att ”gå och jaga muslimska röster till er”. 

En tragikomisk händelse illustrerar hur långt denna myt kunde nå när den folkvalda miljöpartisten Ali Khalil i Botkyrka erbjöd Moderaterna 3 000 röster från sin egen församling om M bara ville bevilja bygglov för en moské. Han uteslöts förstås ur MP, men utan att partiet tog avstånd från djupgående islamistiska kontakter.

Men hur är det egentligen med antalet ”muslimröster” i Sverige? De officiella siffrorna som presenteras av myndigheten för stöd till trossamfund, SST, är inte tillförlitliga. Min forskning i SST:s arkiv visar på rena oegentligheter i rapporteringen. Ett exempel är en rapport från 2011, där Islamiska Förbundet i Stockholm (IFS) rapporterar att de har en total årlig medlemsavgift på 4 450 kronor, medan det i deras bidragsansökan till SST uppgavs 8 970 medlemmar. Det måste vara svenskt rekord i låg medlemsavgift, endast 50 öre. Samtidigt fick IFS 285 000 kronor i bidrag från SST, alltså 64 kronor per medlem. 

Ibn Rushd studieförbund, dotterorganisationen till IFS, citerar på sin hemsida en forskare och sätter nya rekord med en miljon muslimer i Sverige.

Efter en långdragen process lyckades svenska staten få medlemmarna i muslimska riksorganisationer att betala sin medlemsavgift via skattsedeln. I dag har vi därför tillförlitliga siffror på det antal medborgare som vill identifiera sig som ”muslimer”. Enligt Skatteverket hade de muslimska riksorganisationerna 24 600 medlemmar år 2020.[1] En siffra som får alla tidigare siffror att låta löjliga. 

Det har under lång tid förekommit en omoralisk kohandel om ”muslimröster”. Statistiska centralbyrån bör här ta sitt ansvar med en opinionsmätning och visa tillförlitliga siffror på sympatisörer till politisk islam, något som andra europeiska länder har lyckats kartlägga. Myten om ”muslimrösterna” och dess aktörer bör slutgiltigt avvisas från den svenska politiska arenan. Det är dags att sluta omyndigförklara Sveriges muslimer.

Sameh Egyptson är doktorand i interreligiösa relationer vid Lunds universitet. Han är författare till Erövringen – Muslimska Brödraskapets infiltration av Sverige (Egyptson MGT, 2020)

[1] Bosniakiska islamiska samfundet med 13 900 medlemmar inkluderades inte i siffrorna eftersom det grundades först 1995 och det har inga segment som tyder på politisk islam. Siffrorna kan jämföras med antalets medlemmar i Syrisk-Ortodoxa kyrkor 19 700, Romersk-katolska kyrkan 91 600 och Svenska Kyrkan 6 087 269).