Miljardbelopp avsedda för långsiktig beredskap slussas i stället till ett privat elbolag för att lösa problemet med elbrist i Stockholm. Infrastrukturdepartementet under energiminister Anders Ygeman (S) har i hemlighet tryckt på för en överenskommelse där Svenska kraftnät lägger beredskapsmedel på att renovera ett uttjänt oljevärmeverk. Det berättade Dagens Nyheter i veckan.

Smusslandet har lett till ett internt uppror i Svenska kraftnät, skriver DN. Tjänstemän har visat att den hemliga uppgörelsen dels innebär slöseri med omkring trekvarts miljard kronor, dels är reglementsvidrig. Ygeman och Svenska kraftnäts direktion äventyrar hela landets elberedskap, menar man. Pengarna ska egentligen användas för att skydda elförsörjningen för händelse av krig eller andra katastrofer.

Ygeman förnekar att hans departement har pressat Svenska kraftnät. Men DN har sms-trafik som tyder på motsatsen.

Därmed fogas ytterligare ett avslöjande till det pärlband av praktskandaler som den rödgröna regeringen har orsakat. Inkompetensen, vanskötseln och ovarsamheten med rikets säkerhet känns igen från tidigare – inte minst från säkerhetsläckan på Transportstyrelsen.

Den uppmärksamme läsaren noterar också en dissonans i regeringens signaler till allmänheten.

Dagens Nyheter berättar nämligen om handlaren i Täby som inte kan bygga sin planerade butik, på grund av elbrist. En representant från Stockholms handelskammare uttalar sig: ”Vi har ett kraftigt samhällsproblem när det saknas el för att bygga en Ica-butik i Täby. Vi pratar ju inte om något stålverk”.

Det är en berättelse som inte riktigt stämmer med regeringens övergripande budskap. Det brukar ju annars heta att Sverige inte har någon elbrist. Att det möjligen kan vara problem någon kort stund på en enstaka extra kall natt, då det kan bli effektbrist, och då det kan vara bra att låta bli dammsugaren. Men vem behöver dammsuga på natten? Sverige har inte någon elbrist. Nedlagda kärnkraftverk har i alla fall inget med saken att göra.

Så, ungefär, brukar det låta. ”Vi har ju ingen elbrist, vi har stora överskott på el”, har exempelvis Anders Ygeman sagt tidigare (SR 7/10-19). 

Men så känner sig plötsligt energiministern tvungen att smussla undan en miljard till att stånka igång oljepannorna i Värtan för att en akut elbrist i Stockholm ska kunna avvärjas. Och då spricker det i regeringens kommunikation.

Samtidigt vore det förstås svårt för regeringen att säga sanningen här. Om regeringen gick ut och deklarerade med hög röst att Sverige inte kan garantera en trygg elförsörjning så kan man anta att investeringsviljan skulle minska. Företagsledare världen över skulle välja bort Sverige.

Det dyker upp sådana där situationer, då och då, när sanningen helt enkelt inte är att rekommendera för en ledare.

Häromåret råkade jag på en sån situation. 

Det var under den akuta asylkrisen. Jag jobbade på Svenska Dagbladet då, och en källa från polisens högsta ledning visade mig en hel bunt med interna rapporter som visade svart på vitt att polisen hade tappat kontrollen över flyktingströmmen. Men i den externa kommunikationen trumpetade polischefen och ansvariga politiker ut budskapet att läget var under kontroll (SvD 15/10-15).

Journalistiskt var det förstås jackpot. Ett avslöjande. Polischefen och ministern ljuger. Men efteråt har jag många gånger grubblat på frågan: vad skulle de egentligen kunna säga? En rikspolischef som erkänner att polisen har förlorat kontrollen riskerar ju att förvärra situationen.

Bäst vore förstås att inte sjabbla bort kontrollen alls, från början. Att landet sköttes kompetent och omsorgsfullt.

Men om man nu är i det sorgliga läge att man sitter i en ledning bestående av klåpare som rattar nationen med vänsterhanden och sanningen bara skulle göra en akut kris värre – är det rätt att ljuga då?

Risken är alltid att krisläget är så självklart att lögnen blir alltför uppenbar. Som för Bagdad Bob – Mohammed Said as-Sahaf – som hade det otacksamma jobbet att vara Iraks informationsminister 2003 när den USA-ledda koalitionen invaderade landet. Till en början handlade det om att hålla masken för att inte demoralisera de egna trupperna. Men det gick snabbt utför. Han förnekade länge att fienden överhuvudtaget hade kommit in i landet. Och när det inte längre höll sa han att de amerikanska soldaterna ”i hundratals har börjat begå självmord utanför Bagdads murar”.

När är det rätt att ljuga?

Det är ett sluttande plan. Man måste stanna någonstans mellan ”Vi har ju ingen elbrist” och ”elproducenterna har på marknadsmässiga grunder begått självmord utanför Stockholms murar”.

PS: frågar åt en kompis.