Det är välkommet att regeringen tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna sänker skatten för låginkomsttagare, men när man nu öppnat upp för kompensatoriska skattesänkningar vore det rimligt att också erkänna statens misslyckanden
För ett och ett halvt år sedan kom en dyster prognos från Finansdepartementet: välfärden behöver 90 miljarder kronor fram till 2026. Det enbart för att dagens standard ska kunna bibehållas. Finansministern var snabbt ute och kommenterade att det inte är aktuellt att sänka skatten, troligen skulle den rentav behöva höjas (Expressen 13/6 2019).
Men det var innan coronakrisen. Efter rapporter om ungdomsarbetslöshet på den högsta nivån sedan 1930-talet (SVT 28/10 2020) och fler arbetslösa akademiker än någonsin (SvD 6/9 2020) lät det i höstas annorlunda från finansministern.
Pådriven av C och L föreslog regeringen i höstas sänkta skatter i sin budget: bland annat en permanent skattesänkning på förvärvsinkomster och en tillfällig skattesänkning enbart på arbetsinkomster under 2021 och 2022. Således blir det mer lönsamt att arbeta jämfört med att inte arbeta, men bara temporärt.
Den tillfälliga skattesänkningen kommer inte att märkas i lönekuvertet i år: skattereduktionen betalas ut retroaktivt som en klumpsumma under 2022. Det finns skäl att ifrågasätta skattereduktionens utformning. Överskådligheten i skattesystemet försämras och det faktum att skattesänkningen betalas ut i efterhand innebär att den inte kommer ha någon effekt på människors beteenden, vilket påpekats av Tobias Wikström (Di 10/9 2020). Vad som också är intressant är det uttalade motivet bakom den tillfälliga skattesänkningen.
Den tillfälliga skattereduktionen beskrivs uttryckligen som en kompensation för ökade arbetskostnader till följd av pandemin. Finansdepartementet hänvisade i ett pressmeddelande till att det inom vissa sektorer – servicesektorn liksom vård- och omsorg användes som exempel – inte är möjligt att jobba hemifrån. Mellan raderna kan utläsas att skattereduktionen ska kompensera för ökade resekostnader: ”För att färdas så säkert som möjligt är det då viktigt att undvika trängsel under resan till arbetsplatsen”.
Skattesänkningen är alltså tänkt som en kompensation (men också som ”en konjunkturstimulans som i sin tur ska bidra till fler i arbete och fler arbetade timmar”). Någon principiell hållning bakom att staten ska kompensera för ökade kostnader som orsakats av yttre omständigheter framgår inte av Finansdepartementets sparsamt formulerade pressmeddelande. Möjligen anser man att staten har ett ekonomiskt ansvar i och med att den, genom Folkhälsomyndigheten, rekommenderat människor att undvika kollektivtrafiken och i stället ta sin egen bil (eller gå eller cykla).
Det är värt att notera att skattesänkningen knappast kommer att fungera som en kompensation i praktiken: det görs till exempel ingen åtskillnad mellan den som faktiskt fått ökade kostnader och den som fått minskade kostnader under pandemin. Och tur är väl det. Med en sådan logik hade det legat nära till hands att istället höja skatten för dem som arbetar hemifrån (något som faktiskt har föreslagits av Deutsche Bank).
Trots detta är det intressant att det talas om skattesänkningar i termer av ”kompensation”. Det tyder på att regeringen inte bara är ute efter att förändra beteenden, det handlar också om ökad rättvisa. Det är förvisso inget ovanligt att rödgröna partier talar om skatter ur ett rättviseperspektiv, men då tenderar det att istället handla om höjda skatter, oftast för höginkomsttagare.
Sveriges skattetryck är högre än i många andra jämförbara välfärdsstater, något som förpliktigar. Trots detta kunde vi, redan innan coronakrisen, se hur vårdköerna växte. Många har tvingats betala ur egen ficka för att få vård inom rimlig tid och den som inte haft råd har istället inte sällan fått vänta olagligt länge. Därtill har otryggheten ökat och många kommuner har behövt anställa kommunala ordningsvakter för att hantera problematiken, en utgift som i förlängningen bekostas av invånarna. Vore det inte rimligt att staten kompenserar medborgarna för detta?
På senare år har relationen mellan stat och medborgare blivit alltmer asymmetrisk, eller som det ibland brukar heta: samhällskontraktet är brutet. Det är välkommet att regeringen tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna sänker skatten för låginkomsttagare, men när man nu öppnat upp för kompensatoriska skattesänkningar vore det rimligt att också erkänna statens misslyckanden. Och därefter göra det mer lönsamt att arbeta – permanent.
