SAN DIEGO – “Gud spelar inte tärning”. Det sade Einstein. Det stämmer. I stället bestäms vår framtid av knapptryckningar. Den vilar i händerna på ett antal glasögonprydda tekniknördar och deras Robinhood-appar. 

Centrala delar av ekonomin var riggad redan långt innan GameStop skapade rubriker med 1 700 procents uppgång och fall, och långt innan USA:s kongress inkrävde vittnesmål (personligen eller via Zoom) från hedgefondernas direktörer.

Nu föreslår ett antal amerikanska lagstiftare en ny skatt på aktiehandel. De vill bromsa raketer som GameStop och biografkedjan AMC (vars aktievärde plötsligt steg med 400 procent) som har skjutit i höjden på grund av sociala medier. Senator Bernie Sanders kallar detta lagförslag Inclusive Prosperity Act.

John Maynard Keynes och hans lärjunge vid Yale, James Tobin, lade redan för länge sedan fram idén om skatt på finanstransaktioner. President Joe Biden bör motstå den frestelsen. En sådan skatt skulle snarare åsamka småsparare skada, än leda till sans och måtta på aktiemarknaden. För att åter citera Einstein skulle den öka avståndet till de ”spöklika orsakerna” bakom orimliga börsfenomen.

Innan vi undersöker de politiska förslagens fördelar, låt oss först tillstå att tjusiga appar som Robinhood gör aktiehandeln snabbare, billigare och mera förförisk. Robinhoods app, med blinkande lampor och roterande symboler, får stelbenta konkurrenter som Merrill Lynchs och Barclays appar att se ut som om de utvecklats i ett avsnitt av Mad Men, med skådespelare som sitter bakom skrivbord från 1950-talet och drömmer om att landa på månen.

Robinhood har formgivits för datorspelare som är vana att gå på jakt. Vare sig de är ute efter fiender i ett stridsspel som Apex Legends eller söker aktiekap förväntar sig dessa spelare en dopamininjektion när de slår på sina skärmar. Det är just vad man får av Robinhood.

För ett antal år sedan var jag med och grundade Sproglit. Det var ett företag för utbildningsspel som lärde barn matematik. Där insåg jag hur spelutvecklare tränger in i ditt psyke, mäter din puls, manipulerar nivåerna av dopamin och ger dig en extra dos varje gång du får lust att sluta spela. De lockar med belöningar, utmanar spelarna med spännande, episka uppdrag för att sedan plötsligt och oväntat förändra vinnaroddsen.

Varje gång spelaren närmar sig segern dyker ett nytt hinder upp eller ett nytt pris som lockar, och dessa injicerar ytterligare en dos dopamin i spelarens hjärna. Robinhood kan de här knepen: priset är en fet summa pengar.

Med miljarder människor som ivrigt ägnar sig åt datorspel var fenomenet Robinhood oundvikligt. Begrunda detta: människor har lagt mer än tre miljoner år på datorspelet Call of Duty – det är mycket mer tid än mänsklighetens hela existens. Millenniumgenerationen och Generation Z har vuxit upp med den här sortens spel. Varje uppföljare till World of Warcraft säljer på bara några timmar mer än en ny Stjärnornas krig-film. Innan pandemin slog till sålde en uppföljare till Halo lika mycket på några minuter som musikalen Hamilton säljer biljetter på ett helt år.

Många fnyser. De är för smarta och sofistikerade för att ägna sig åt datorspel. Verkligen? Varje gång du slänger fram ditt rabattkort på Starbucks har du blivit en spelare som ”tjänar” en stämpel till, tar ett kliv upp på nästa lojalitetsnivå, och vinner ”gratis” kaffe. Varje flygpassagerare som reser en extra gång för att ta nästa steg till silver- eller guld- eller platinastatus är en spelare. Företag startar spel för att locka anställda. L’Oreals påläggskalvar spelar Brandstorm, som lockar utvecklare att ta fram nya produkter och förpackningar.

Så om spelandet manipulerar oss och lömskt utnyttjar våra hormoner, vore det då inte rent sunt förnuft att dra i handbromsen när det handlar om börshandeln?

Det korta svaret: nej. 

Att hämma eller dämpa handeln med en skatt på transaktioner skulle i själva verket förvärra läget genom att förlänga den tid det tar för meteoriska prisstegringar att korrigeras av sig själva och återvända till verkligheten.

Det vore inte av godo, eftersom investerare och ekonomin mår bättre när aktiepriser på ett rimligt sätt återspeglar ett företags vinst, framtida kontantflöde och underliggande värde. Med tiden är detta också vad som sker. Men när ett pris följer en parabelkurva är det bättre om vändningen kommer snart. Då blir det troligen färre investerare som sveps med av den brutala ruschen. Om ett företag ska ”pumpas och dumpas” så bör vi föredra att dumpningen är över efter första dagen, snarare än efter dag sex.

Dessutom antyder historien att skatter på transaktioner slår tillbaka. De minskar likviditeten och vidgar gapet mellan köp- och säljpriset. 

På 198o-talet införde Sverige en skatt på handel med obligationer och aktier. Hälften av den svenska handeln flyttade till London. Likviditeten i Stockholm minskade, prissvängningar förstärktes. År 1991 avslutade Sverige experimentet. Aktiehandeln började uppföra sig mera ordnat.

Under de senaste decennierna har också Tyskland, Japan och Nederländerna upphört med den sortens beskattning. Stackars Venezuela, däremot, införde en liknande skatt 2015, som man fortfarande har kvar, trots att börshandeln närmast gått upp i rök till följd av kapitalflykt och hyperinflation. GameStops party och baksmälla drevs av sociala medier, bländande grafik och skryt om omedelbar rikedom. Nu ligger vraket där som ett förebud. Det var bättre att slutet kom snabbt. Det krävs ingen Einstein för att begripa det.

Todd G Buchholz har varit chef för Vita Husets avdelning för ekonomisk strategi och verkställande chef för Tiger Managements hedgefond. Han är författare till New Ideas from Dead Economists (Plume, 1989) och The Price of Prosperity (Harper, 2016). 

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.