Det som nyss var självklart, att kvinnor och flickor har rätt till egna avskilda rum för att byta om och duscha utan manlig närvaro, är numera ett politiskt minfält. Under regnbågsfärgad retorik har biologiska mäns felaktiga självbild plötsligt börjat väga tyngre än kvinnors kroppsliga integritet.
Men när jag och många med mig varnade för detta hette det allt ifrån att vår oro saknar substans till att vi hatar könsdysforiker. Vi har till och med fått regnbågstandborstar hemskickade av skattefinansierade RFSL för att ”tvätta våra munnar”.
Ett tydligt exempel fångades nyligen i ett reportage av SVT Nyheter Öst där Amy, en man som anser sig vara kvinna, leker sjöjungfru med en stor fena i Linköpings simhall. Lätt bisarrt skeende i sig, kan tyckas, men själva nyheten är att Amy känner sig otrygg, stressad och ledsen för att han flertalet gånger blivit tillsagd av personal att han inte får använda kvinnornas omklädnings- och duschrum.
Han har anmält simhallen till Diskrimineringsombudsmannen, som lagt ner ärendet men påpekat att det kanske ändå är diskriminering, och SVT har rådfrågat flera jurister som tror att det kan handla om olaglig diskriminering.
Kan jag känna medlidande med den här mannen vars hälsa uppenbarligen inte är på topp? Ja, i sak kan jag det. Tyvärr överskuggas den känslan av aversion när han, som så många andra män och transaktivister, anser sig ha större rätt till upplevd trygghet än kvinnors och flickors rätt till faktisk trygghet och integritet.
För inte ens de separata könsneutrala omklädningsrummen som finns i simhallen duger för sjöjungfrun – det erbjuds nämligen ingen hårfön. Jag önskar att jag skämtade.
Den vanligaste sortens feminist pratar ofta om de olika kvinnofällorna; hur vi kvinnor stressar oss sönder och samman för att vi både förvärvsarbetar och är projektledare samt operativa experter i hemmet. Ansvaret hamnar alltid på något mystiskt sätt på oss.
Egentligen är inte det så mystiskt då hemarbetet enkelt förklaras med den biologiska kvinnliga fallenheten för och viljan att ta hand om allt och alla, men trots våra olika slutsatser är det ett faktum att både feministen och jag ser problematiken i att kvinnor och flickor så ofta blir krockkuddar i samhället.
Så hur kommer det sig då att samma feminist idag landat i att ta parti för de män som förutsätter att kvinnor och flickor ska agera krockkuddar för deras illa fungerande självbild och mentala hälsa, och därmed förlora rätten till både säkerhet och kroppslig integritet?
Statsministern själv, Ulf Kristersson, har med sin partiledarmakt och till translobbyns stora förtjusning tvingat fram den nya könslagen som gjort det lättare att byta sitt juridiska kön.
Jag fortsätter att älta detta då det, i kombination med att det enligt lag kan anses vara diskriminering att inte låta juridiska kvinnor (alltså även biologiska män) använda kvinnornas omklädnings- och duschrum, innebär att vi kvinnor tvingas bära det verkliga ansvaret för den ”stress och könsdysfori” som personer som Amy upplever.
Det som borde vara psykiatrikers och psykologers arbete blir ytterligare en belastning på oss kvinnor, och till och med på minderåriga flickor. Statens egna barnarbetare. Det är kvinnor och flickor som kommer att stå nakna bredvid mentalt instabila män
RFSL kan fortsätta att skänka sina tandborstar till oss som konstaterar att kejsaren är naken. I framtiden kommer de själva att behöva betydligt starkare medel för att tvätta bort skammen och skulden från sina händer.
